Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Den som har lyssnat till Ebba
Theorin-Kolares monolog, där hon står vid sitt
arbetsrums öppna fönster och blickar upp emot den
pascalska stjärngnistrande rymden, skyndar sig
naturligtvis att göra en och annan invändning
mot hennes kritik av "Gudagåvan" men går
sedan motvilligt med på att hon i stort sett har
rätt. Sedan han sagt henne det, rullar han
kvickt ihop sin repstege, sticker gitarren under
armen och skyndar bort bland de månbelysta
buskarna. John Karlzén
Om Bo Bergman
Stellan Arvidson: Bo Bergman. Bonniers
1945. 5:25.
Bo Bergman är väl den av våra stora skalder
som är minst omskriven. I bokform kan jag
inte erinra mig något annat än Sten Linders
verdandiskrift, som torde vara ett av den
bortgångne litteraturhistorikerns minst lyckade
alster. Nu har Stellan Arvidson fullbordat en
studie över diktaren, vilken man läser med
nöje och behållning. Så gott det går utan
tillgång till biografiskt material har kritikern sökt
rita upp Bo Bergmans utvecklingskurva, ge en
föreställning om hans motivkrets och ur denna
läsa ut vittnesbörden om den strid som
utkämpats mot trollen i hjärtats och sinnets valv.
Skolad i marxistisk metod som Stellan
Arvidson är, har han särskilt gott handlag då det
gäller att fixera den bergmanska diktens
utgångspunkter i en viss social och tidstypisk
situation: sekelslutets frisinnade intellektuelle,
som fått åttiotalets tvivel i blodet men inte
förmår dela dess framtidstro, som saknar
nittiotalets förankring i det förflutna men också
varje kontakt med de nya folkrörelserna,
eftersom nittiotalet likväl ingivit honom
genidyrkan, individualism och stark misstro mot all
kollektivism. För hans rotlösa och hemlösa
släktled måste pessimismen bli något av ett
öde, menar författaren, även om den inte, som
hos Bo Bergman, ägt naturliga förutsättningar
i temperamentet och i ungdomsupplevelser,
dem vi tills vidare endast kunna ana oss till
men som måste ha haft något samband med
den smärtsamma kollisionen mellan dröm och
verklighet. Arvidson tycks ha glömt bort den
kampglada optimismen hos Ossiannilsson och
Karl-Erik Forsslund och har säkerligen
överdrivit Bo Bergmans genidyrkan, vari det aldrig
ingått ett uns av Nietzscheansk immoralism;
närmast har den varit ett utflöde av den gamla
liberala personlighetsprincipen. Och i fråga
om de religiösa problemen är Arvidsons
framställning naivt onyanserad. En agnostisk
ståndpunkt identifierar han sålunda utan vidare
med ateism, gör antiklerikalism och kritik mot
statskyrkan till detsamma som religions- och
kristendomsfientlighet och förbiser, att
åttiotalets Kierkegaard-lärjungar, Hjalmar
Söderberg inbegripen, vände sig mot den liberala
teologien och den officiella vanekristendomen
men visade stor aktning för en paradoxal eller
gammalortodox kristendom utan huttel. Den
Bo Bergman som Stellan Arvidson med rätta
tillägger en vetenskaplig livssyn kan inte gärna
ha omfattat gudsförnekelsens bastanta
kolartro på tomrummet utan måste ha stannat vid
agnostikerns ståndpunkt. Hans alter ego, lektor
Bengt Lodin, har också kallat sig agnostiker
i ett citat som Arvidson själv dragit fram, men
frågan torde för Bo Bergmans del alltjämt få
anses outredd.
Men frånsett dylika invändningar har Stellan
Arvidson kunnat framvisa det tidstypiska i
skaldens utveckling; från 1933 får den
liberala intelligentsian åter en betydelsefull
funktion att fylla i motståndet mot nazismens
barbari och undertryckande av den andliga
friheten. Bo Bergman har på gamla dagar fyllts
av stridens glädje och burits fram av tron på
dess mening, av fast förtröstan om den
slutliga utgången; det har till sist visat sig, att han
ändå hade undfått något av åttiotalets tro på
framtiden och mänskligheten! Och i själva
verket anser sig Stellan Arvidson kunna
fastslå, att hela hans litterära verk varit en
oförtröttad, fortgående strid för att övervinna den
ursprungliga pessimismens förlamning, för att
återvinna den livslust och de glädjekällor som
en gång dämts upp, för att nå fram till en
dyrköpt optimism. Hans tes framlägges med energi
och talang, underbygges med rikliga citat ur
Bo Bergmans oförgängliga poesi och kan utan
tvivel tillmätas en hög grad av sannolikhet. Det
återstår att utreda dikternas kronologi och det
biografiska underlaget, att företaga en
sammanställning med diktarens omfattande och
svåråtkomliga journalistik samt en estetisk
794
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
