Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Mer om Heidenstam
Käte Bang: Vägen till Övralid. Bonniers 1945.
10:—.
I min anmälan av Bööks intressanta
Heiden-stam-biografi gav jag uttryck åt besvikelse över
att jag med ledning av den inte kunde få
personlighet och verk att gå ihop. Sällan vet jag
mig ha fått dubbelhetens problem så inpå livet
som där. Det skall genast sägas ifrån att
sambandet genom Käte Bångs minnesbok ter sig
mindre gåtfullt. "Vägen till Övralid"
kompletterar på ett utmärkt sätt den vetenskapliga
biografien. Med lättflytande penna har fru Bang
berättat om sin tjuguåriga intima vänskap med
diktaren. Ur den behagliga, en smula bleka och
diskreta men finstämda skildringen framtonas
en gestalt som äger en viss resning trots
skröpligheterna, en skugga ur det förgångna, mer lik
sin dikts stämningar och visioner än vad som
framgick av Bööks bok. Gestalten får en viss
enhetlighet därför att den är sedd ur personlig
synvinkel, med förstående, men ingalunda
okritiskt beundrande ögon. Det blir en bild av
fantasimänniskan, stundom fantasten, suverän
endast i sin egen värld, likt Oblomov motvillig
mot all kunskap som inte kommer inifrån,
en Nobelpristagare och akademiledamot som
aldrig lär sig stava och som diktar med
akademiens nötta ordlista i handen, en Aladdin
men bunden vid gravar och andeväsen, levande
ut sin egen livsångest och dödsdrift i
historiska gestalter, medan den "svindlande lycka"
han också erfar får bli den ordlösa
utstrålningen kring allt. Heidenstam både led och
levde i fantasien. När hans mor, till vilken han
inte stått i något förtroligt förhållande, var
död, ringde han flera gånger upp hennes
telefonnummer för att erfara det surrande ljudet
och tystnaden efteråt och kom tillbaka skakad
av upplevelsen. "Fantasimänniskan lider nog på
sitt eget sätt; den sorg som hämtar sin näring
ur inbillningen mer än ur personlig saknad,
kan säkert också kännas svår", skriver Käte
Bang fint. Annars psykologiserar hon inte och
moraliserar än mindre, vilket känns angenämt.
Flera av den Böökska biografiens fakta och
utredningar blir av Käte Bang bestyrkta genom
levande smådrag. Revanschtanken mot släkten
har suttit djupt i Heidenstam. En gång på äldre
dar träffade han den värderade kusinen och
ungdomskamraten brukspatron Robson, som
— mer välment än gracilt — klappade honom
på axeln med ett: "Så klokt att du slutat skriva,
vid din ålder ska man vara mycket rädd att
inte förlora sitt goda namn och rykte!"
Heidenstam mulnade men fann sig och svarade: "Som
ung fruktade du till och med att jag skulle
förstöra hela familjens anseende med mina
skriverier, och ändå blev det min usla penna
som fick Nobelpriset!" Man förstår att det
måste ha känts härligt för Per Svinaherde att
äntligen få avlossa denna replik mot den
skötsamma prosan.
Bland människor var Heidenstam skygg,
ofta besvärad och föga naturlig. En av de
ytterst få personer Käte Bang sett honom
spontan och naturlig mot var Harald Hjärne — en
förbluffande upplysning. Det fanns alltså hos
den imponerande historikern något som drog
fram naturligheten också ur denna förställda
människa. Heidenstam framstår här på många
sätt som en representant för den privilegierade
adelskasten. Frånvaron av moralisk kamp hos
honom är verkligen märkvärdig. Problemlöst
anser han att kulturen måste bestå av herrar
och slavar och att han själv hör till de förra.
Hans politiska synpunkter förefaller
synnerligen okomplicerade: de system som gynnade
hans privata behov av resor och äventyr var
bra, de andra dåliga. Käte Bang framhåller hans
dragning till det våldsbetonade och makabra;
det är något starkt dekadent i hans smak, och
det är alldeles följdriktigt att han med stor
sympati betraktar de dödskalleprydda
svartskjortornas intåg i italienska städer, anande
en vårvind i Europa, däri lik många beskedliga
vänner av bestående ordning och många av
dessa idealister som förmår hysa hur orimliga
motsägelser som helst i själen utan att den
lossnar i fogarna. Det är förvisso mycket hos
Heidenstam som är förbundet med det döende
och dödsmärkta i tiden.
Men där finns också sådant som är förbundet
med framtiden. Käte Bang har upptecknat
åtskilliga samtal och fragment av samtal med
Heidenstam, varav några är mycket intressanta.
Sin egen person håller hon rätt mycket i bak-
796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
