Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
grunden, men indirekt lär man känna en
skön-hetsälskande, sökande och sympatetiskt lagd
människa. Det framgår att en fin
arbetsgemenskap har bestått mellan de två och att
Heidenstam har varit en mycket fängslande ciceron
i "skuggornas krossade skönhetsrike".
Vänskapen inleddes med att Heidenstam, som då
närmade sig sextioårsåldern, biktade sig för
den unga Käte Bang, höll räfst med sitt
samvete och ett stormfyllt liv.
En gång under en promenad en stjärnklar
kväll i Davos, där författarinnan vistades för
en svår lungsjukdom, pekade hon i stundens
stämning på stjärnorna, citerande "Jairi
dotters" ord: "Jag blir stormen i havet. Jag blir
stjärnan på bergen." Heidenstam gick tyst, efter
en stund sade han: "Ja, det är väl att vi
människor kan drömma. Sanningen är att när vi
läggs i jorden, blir vi endast ben och mull!"
Många reflexioner kunde anknytas till denna
replik, men jag överlämnar dessa åt ärade
läsaren. Margit Abenius
Svensk rimlära
Ragnar Oldberg: En bok om rim. Gleerups
1945. 11:50.
Med Längmanska kulturfondens hjälp har
Ragnar Oldberg utgivit en översikt av rimmets
arter och utveckling i svensk dikt. I förordet
betonas helt blygsamt arbetets kompilatoriska
karaktär och dess mer populära än
vetenskapliga syftning. Dessa reservationer är nog
motiverade, men trots detta kommer arbetet säkert
att få betydelse som handbok i det på svenska
föga behandlade ämnet.
Efter en översikt av rimmets olika arter
sammanställer Oldberg en rad teorier om dess
uppkomst, behandlar därpå rimmets utveckling
i svensk litteratur och framför slutligen i den
refererande avdelningens sista kapitel en rad
forskares åsikter om rimmets rytmiska,
musikaliska och logiska funktioner, för att
avslutningsvis meddela några egna rön. Hans stora
litteraturlista sträcker sig från Snorre till Sten
Selander, med många främmande
specialarbeten upptagna däremellan. Oldberg framför, som
han själv erkänt, sällan egna åsikter i de större
frågorna, men han ställer skickligt och med
kritisk blick andras forskningsresultat mot var-
andra och anför ofta i detaljfrågor egna,
värdefullt kompletterande synpunkter. Inte minst
betydande är hans insats när det gäller att reda
upp och något förenkla den invecklade och
svårförståeliga terminologi, som Risberg infört
i de bägge upplagorna av sin stora verslära.
Vid sidan av Risberg har Josua Mjöberg och
C. J. L. Almqvist fått leverera de flesta
synpunkterna, den senare huvudsakligen genom
ett tämligen obekant, otryckt ålderdomsarbete,
"Om svenska rim", ur vars tydligen rätt
kaotiska djup Oldberg fiskat en rad teorier och
formuleringar av stort värde, liksom även flera
fyndiga exempel på olika rimtyper.
Oldbergs egen exemplifiering flödar rikligt
och antyder stor beläsenhet i äldre och yngre
svensk dikt, samtidigt som han inte drar sig för
att hämta belägg från rimmade slogans,
skämtverser och andra av lyrikens lägre skikt. Med
liknande frejdig iver har han tydligen också
inventerat universitetens och högskolornas lager
av proseminarieuppsatser och ur denna föga
utnyttjade litteratur framdragit åtskilligt av
värde.
Till fyra femtedelar ter sig "En bok om rim"
som en rolig, händig och nyttig
sammanställning av rimforskningens resultat och teorier.
I sista avsnittet redovisar Oldberg egna
landvinningar på ett specialområde — de likställda
och olikställda rimmens värde och förekomst
i svensk litteratur. Oldberg anför att de friskare
och mera slående olikställda rimmen (där
rimorden tillhör skilda ordklasser såsom t. ex.
spade — lade, i motsats till de likställda sade —
lade) med tiden vunnit alltmera terräng i svensk
dikt. Detta för han tillbaka på rimmets ändrade
användning: "Rimorden bör ligga på så långt
avstånd från varann som möjligt, både med
hänsyn till accent och ursprung och med
hänsyn till betydelsen. I våra dagars rimning har
rimmets uppgift alltmer förskjutits från att
understryka likheter och att betona parallella
ställen, till att sammanföra stridande element,
till att förena motsatser." (S. 243.)
Underlaget för den i sammanhanget anförda
statistiken ter sig emellertid alltför smalt, då
frekvensen av de bägge rimtyperna vanligen
undersökts endast i ett mindre antal dikter av
varje författare. Bredare blir basen när
undersökningen flyttas över till de skalder, som
dominerat 30-talet, men även här kan urvalet
te sig godtyckligt. Sålunda utföres den i övrigt
797
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
