Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Peter Nisser: Höst. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER NISSER
Det tog lång tid innan jag fick något svar.
De drack väl kaffe i växeln. Till slut sa någon
hallå långt borta i ett susande mummel. Jag
begärde landsfiskaln. Och när jag sa detta ord
visste jag som om jag sett det, att alla i växeln,
till och med mjölkkörarn som hyrde på övre
botten, samlades kring telefonbordet för att
höra vad som skulle komma.
Långt om länge kom svar från fiskaln. Han
sa tuggande att han just satt och åt middag.
Vad var det om?
Jag berättade kortfattat och bad honom
komma upp. Och medan jag talade kände jag
de lyssnandes andedräkt från växeln och den
kom stötig och flämtande av upphetsning.
Kronjägarn ä skjuten! Herre Jösus! Och de
ä Johan i Bråtfalla som ä mördarn! Och i den
fallande oktoberkvällen skulle budet gå till
bondgårdar och torpställen, till prästgårn och
snickeriarbetarnas hyreslänga nere vid station,
överallt skulle det tassa i väg längs
telefontrådar och blöta vägar till alla fattiga
stug-kök i socknen. Di har mördat kronj ägarn.
De ä Bråtfallarn ... Och käringarnas göskäftar
skulle suga på orden och gubbarna resonera,
inte utan tillfredsställelse, för kronj ägarn var
inte väl sedd. Men i kronj ägarns boställe skulle
det vara tyst. Han var ungkarl och bodde
ensam.
Landsfiskaln fick hastigt ämbete i rösten och
tuggade ur mun. Ja visst, han skulle komma
ögonaböj. Han skulle bara ringa till
fjärdings-karn och chaufförn. Var hade vi den döde?
— I vedskjulet, sa jag och tänkte på den
svarta svinbåren.
Landsfiskaln mumlade något.
— Och Bråtfallarn?
— Han sitter här, sa jag och såg på den
väldiga hopsjunkna gestalten.
— Hur...? sa landsfiskaln.
— Han är alldeles lugn, sa jag. Han har
bekänt inför vittnen. För resten såg vi det ju,
både min bror och jag.
— Jaja, sa landsfiskaln. Jag kommer så
fort det går. Det är väl svår väg där uppöver
nu efter regnen. Ni stannar väl tills jag är
framme?
— Ja visst, sa jag.
— Jö, sa han och tuggade igen.
Jag la på luren och alla de flämtande
andedräkterna försvann. När jag sen ringde hem
och bad dem inte vänta med middagen fanns
de inte där längre, de hade väl redan börjat
sitt arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
