Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- December. N:r 10
- Peter Nisser: Höst. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖST
Så vart det en stund alldeles tyst och under
tiden föll månljuset starkare genom
moreli-trädet och fönsterrutan var inte längre så
blå-isig och glimmande. Jag kunde skugglikt se
föremålen där innanför. Och som en klumpig
skugga mörkare än mörkret rörde sig
Bråtfallarn fram och åter bakom glaset. En kall
förstämning växte i mig och snöade ner ur
rymden och natten.
Så försvann ett ögonblick Bråtfallarns skugga,
och när den åter framträdde tycktes den mig
högre och liksom svävande. Det hördes ett
buller där inne. I denna stund föll domningen
av mig, och fast jag visste allt rusade jag ändå
fram till fönstret.
Jag såg det fattiga rummet med sina få
möbler och kala väggar. I taket tyckte jag mig
urskilja en väldig fuktfläck. Bråtfallarns skugga
svävade över golvet. Hans händer trängde fram
och ut i ljuset. De var lätt krökta och alldeles
stilla. Men skuggan svängde och svävade. Jag
ryste till. Så gick jag fram till dörren. Den var
låst. Då vände jag mig om och kände att natten
var kall och att jag frös. Jag började
halvspringa tillbaka.
*
Landsfiskaln hade ännu inte kommit. Jag
satt i kammarn och berättade. Garphultarn
och hans hustru hörde tysta på och min brors
pipa knastrade och glödde.
— Han sprang in, sa jag, han sprang in och
slog dörren i lås. Jag kunde inte komma in.
Sen såg jag genom fönstret att han hängde ...
De får tro det eller inte, det gör ju mig
detsamma. Tro vad fan ni vill, det spelar ju ingen
som helst roll! Bråtfallarn hänger där inne,
han är en skugga som svävar och hans händer
är det enda som träder fram i ljuset.
Bråtfallarn kan ingen väcka. Lika lite som
kron-jägarn i vedboden. Inga landsfiskaler och
doktorer kan göra något åt dem nu.
— Jag tyckte det var bäst att lämna honom.
Det är bäst landsfiskaln får ta reda på det. För
resten var ju dörrn låst.
De ser på mig och tiger. Jag tror de tänker
nästan detsamma som jag.
Garphultarn sa till hustrun att hon skulle koka
mer kaffe. Sen kom han försiktigt fram till mig.
— Dä va nog bäst söm skedde, sa han.
— Kanske det, sa jag och stirrade ut.
— Dä blir frost i natt, sa Garphultarn.
— Blir nog det, sa min bror.
Garphultarn sänkte rösten ytterligare.
— Dä kanske skulle smake mä en kask?
— Säkert, sa min bror.
— Ja har jäsning inne i garderoben, sa
Garphultarn tyst. Inve körstensmurn. Inte för
ja ä så moe för start, men dä ä ju gött te ha.
Så öm de skulle smake ...
Han kom ut med en flaska.
— Dä ä drejje tre vänner i finkeldosa, sa
han, å kummin å kardemumma har ja i’et...
Hustrun kom in med kaffe och vi drack kask
och berömde satsen.
— Så här gott brännvin har fan ta mej inte
Wigforss...
När ljuskäglor började spela över skogen
i väster och vi förstod att landsfiskaln var på
väg, drack vi ur och Garphultarn satte undan
flaskan.
*
— Det var en jävla väg, sa landsfiskaln,
att skogsbolagen nöjer sig me en sån å hämta
virke på.
— Dä beror på stassbidraga, sa Garphultarn.
Fan kan hölle väg sjöl.
Han var karsk i rösten både av dunder och
nedärvd motvilja mot befallningsmän.
Sen satt vi en stund i kammarn och
landsfiskaln skrev. Jag berättade och min bror och
Garphultarn vittnade. Till det sista var jag ju
ensamt vittne.
835
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0851.html
