Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- December. N:r 10
- Peter Nisser: Höst. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER NISSER
Min bror gjorde en gest med huvudet mot
geväret och såg frågande på mig. Bråtfallarn
såg det och sa:
— Dä behövs inga skjutvapen mot mej.
Int nu.
Jag lät studsarn ligga där den låg.
*
Vi gick genom den kyliga kvällen och ljuset
från Garphultet kvävdes av månen. Löv
singlade ner ur aspar och björkar kring vägen och
all deras glödande färg var försvunnen och de
var bara grå. Tvärsöver den smala myrhalsen,
där dimman nu började lägga sig, stod
Skrikar-stenen vit mot den svarta skogsväggen. Vi gick
raskt och jag hade svårt att följa Bråtfallarn.
Ifall han sticker nu, tänkte jag, om han vill så
är det ju ingen svårighet. Och om han vill slå
ner mig först så gör han ju det i en
handvändning. Han är minst tre gånger så stark som
j ag... Men det tycktes mig som om dessa
tankar varit dumma och jag kände mig nästan
skamsen över dem.
Bråtfallarn vände sig mot mig och sa:
— Han ä int rädd för mej? Fastän ja har
tatt dö på kronjägern.
— Nej, sa jag tvekande.
Han nickade fundersamt.
— Att int Garphultsfolke ä rädde dä förstår
ja nock. Di känner mej. Ja ä inte faliare än
noen aen.
Han började tala mer mödosamt.
— Ja vesste inte va ja gjorde, sa han, dä
va bare rasenhet immej. Å når han schlog te
mej — dä va som om ja hadde vart en aen —
en stolle...
Den knotiga gestalten liksom sjönk ihop.
— Men dä ä gjort, sa han hopplöst.
Så gick vi åter en stund tysta. Men det var
som om hans plågade hopplöshet hade
fortplantat sig genom kvällen och levt i allting,
i den blå isen som växte på vägens pölar, de
livlösa bladen, dimman, skogen.
— Di kommer te sätte in mej, sa han som
för sig själv.
Och efter en stund:
— I fängelse ...
Och jag kände mer än jag hörde paniken och
fasan som levde i honom. Sen tyckte jag mig
som många gånger förr förnimma ångesten hos
en bakgård, en gata, ett hus med otaliga rum
och fönster, hos allt där människorna finns
packade och många och ingenting är öde och
fritt. Bråtfallarn snubblade till men gick strax
därpå stadigt.
Stugan kastade en skarp och spetsig skugga.
Bredvid den låg en förfallen lagård och
träd-gårdslanden var helt igenväxta. Bråtfallarn sa:
-— Ja, ja har ju allri vart nå för te å gräve
i backen å sånt. Ja har mest bare gått i skogen.
Dä va like dant mä far min ...
Han stannade under det gamla ruttna
morell-trädet och såg uppåt. Himlen var ljuskvävd i
det starka månskenet. Så vände han sig plötsligt
mot mig och hans blick var vild och lurande.
— Ja ska in i stoga, sa han. Dä ä nöe som
ja ska hämte.
Hans händer öppnade och knöt sig.
— In i stoga, sa han mumlande. Det var
något av raseri i hans röst.
Hans ögon såg på mig, genom mig, förbi
mig. Plötsligt tyckte jag att jag förstod. Det
var som om allt, alla tankar och förnimmelser
runnit samman i ett. Det var något
beklämmande och ändå fullt av befrielse.
— Ja, sa jag långsamt och på något sätt
automatiskt. Gå in.
Han såg på mig igen. Det var som ett slags
glädje i den plågade blicken. Så gick han över
gårdsplanen och försvann in i stugan. Jag stod
kvar under morellträdet.
Fönsterrutorna glimmade isigt och blåaktigt.
Jag hörde hur han gick där inne. Det slog i ett
lås. Dagg föll från trädgrenarna och rann kylig
ner längs min hals.
834
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0850.html
