Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Holger Ahlenius: Torgny Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORGNY SEGERSTEDT
kom Segerstedt att under denna ohyggliga tid,
då lite var höll på att tappa modet,
inkarnera svensk motståndsvilja, svensk förtröstan
och svensk frihetskärlek. Efter Frankrikes fall
stod hans övertygelse fast, att Storbritannien
skulle fortsätta kriget. Han förutspådde, att
axelmakterna skulle tvingas att tränga fram
mot öster över Balkanhalvön, och han
betecknade en sammanstötning mellan tysk och
rysk imperialism som oundviklig; detta var
den 17 juni 1940! Hans reaktion mot
permit-tenttrafiken var våldsam och den mot den
tyska divisionens genomsläppande ändå
våldsammare. Vulgärpropagandan emot honom har
påstått, att han ogillade neutralitetspolitiken
och ville kasta landet i krig. Rätta förhållandet
var det motsatta; det var avstegen från
neutraliteten han fördömde, avstegen till nackdel för
våra brödrafolk och de stormakter, av vilkas
givna slutseger vår egen framtid berodde, och
han tröttnade inte att avslöja det hyckleri
som dolde sig bakom den förljugna frasen om
"smidig anpassning", bakom struntpratet om
"iskall egoism".
Hans inställning till Finland hör också till
det som förvanskats. Med full rätt gjorde han
en bestämd åtskillnad mellan dess båda krig,
det första ett försvarskrig mot ett med Tredje
riket förbundet Ryssland, "där Finland höljde
sig med ära", det andra ett anfalls- och
revanschkrig mot demokratiernas allierade och
i nesligt kompanjonskap med den makt som
förtryckte Danmark och Norge. Om Finlands
frihet är av vikt för oss, så är dock Danmarks
viktigare och Norges ett livsvillkor, framhöll
han, och satsen torde vara svår att jäva även
för de bourboner som älska att skramla med
Karl XII:s sabel och fabla om en aktiv
öster-sjöpolitik. Här låg den yttersta grunden till
hans oförtröttade insatser för Norges sak, men
personliga skäl och den starka känslan för
Ibsens folk torde ha tillkommit.
Det kom under dessa år något av den stora
diktens vingslag över Segerstedts förkunnelse.
Som enstaka prov kan man peka på det
underbara prosapoem han skrev 9 oktober 1940,
dagen efter ett beslag, med dess diskreta
anspelning på vår främste översåtes skånska
härkomst i den genialt tillspetsade jämförelsen
mellan de högtflygande vildgässen i höstnatten,
som dö fria när de dö, och de förnumstigt
kacklande tamgässen, de sansade gröpätarna
vid sina mattråg, som beskärma sig över
galningarna, men som trots all sin försiktighet
ändå äro dömda att slaktas. Själv tvekade han
inte att hänföra sina artiklar under begreppet
litteratur, och säkert är, att dylika mästarprov
på konstnärlig stilisering och glansfull
språkbehandling — där de osökta bilderna ur
naturens liv genomkorsas av moralistens och
för-kunnarens ljungeldar eller inarbetas i det
cete-rum censeo som dagligen upprepas av den på
det enda väsentliga inställde — tillförsäkrat sig
en varaktig plats i den svenska publicistikens
hävder och en gång komma att återfinnas i de
antologier våra barnbarn läsa i skolan.
Frihetsevangeliet, det enskilda samvetets
religiositet bevarade hela tiden sitt underlag av allt
djupare förnummen samhörighet med landet
och naturen. Trycket utifrån drev Segerstedts
känsla för Sverige i höjden. Det var inte
nationalismens puerila självhävdelse eller
fantasierna om vår egen förträfflighet, som talade
i hans fosterlandskärlek. Den blev helt enkelt
till hembygdspoesi på hans allra vackraste
prosa om den svenska våren, om björkhagar
och blåsippsbackar, om lantliga kyrkogårdar
där fäderna sova sin eviga sömn, om det arv
som långsamt samlats av hädangångna släktled
och som det är vår uppgift att förkovra och
överantvarda åt våra efterkommande: "Vi få
bara icke svika. Vi få icke förråda det svenska
i oss, detta arv från tusenden av generationer,
utflödet i sinnelag och kynne av denna jord,
av denna himmel, av denna rymd." Han kunde
skriva ett betagande småstycke om människans
853
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
