Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Jules Renaud: Poil de Carotte. 1894. Svensk
översättning: Rödtott. 1913.
"Poil de Carotte" — ni såg kanske filmen
eller hörde talas om skådespelet med det namnet.
I våra dagar upplever man ju det mesta — från
gudstjänster till lax, i andra hand — det kan
tänkas att "Poil de Carotte" i någon annan
form än originalets (vad vi måtte avsky
original!) har kommit i er väg. I så fall torde ni
ha ett intensivt men inte bestämt lokaliserat
minne av ett känsligt, otämjt barn och dess
tyranniska mor, av pyrande missämja inom en
familj, av den terror som kan vara förknippad
med ett enkelt öknamn. Poil — de — Carotte!
Den anklagande madame Lepic kastar upp
fönstret med ett hångrin som kommer oss att
stelna, hennes olyckliga telning står skälvande
på gatan eller vid kaninburen eller var han för
tillfället råkar sticka sig undan, viss om att en
orättvis Försyn skall komma honom på spåren.
Har man en gång hört det ropet glömmer man
det aldrig, det manar fram ekon ur ens egen
barndom, den må ha varit lycklig eller olycklig.
Stunder av orättvisa, av vanmakt... Det vill
säga om man, låt vara flyktigt, har hört talas
om Poil de Carotte. Om inte, säger det väl inte
mer än omnämnandet av t. ex. en bok med
titeln "Fräkne".
Jules Renards "Poil de Carotte", den utan
vidare bästa roman om en barndom som
någonsin har skrivits, utkom år 1894. Den bästa?
Dess eventuella rivaler kan sökas i de tidiga
avsnitten av vissa självbiografier — hos
Rousseau, hos de Quincey, hos Tolstoj, det vill säga
i fragmentarisk form hos författare vilkas
ambition det var att offra åtminstone lika mycket
åt sanningen som åt konsten. Denna dubbla
lojalitet är ytterst sällsynt bland
romanförfattare. För dem är minnet en bunt sedlar, vilka
en skicklig förfalskare kan klyva om och om
igen. En tid är vi dem tacksamma — tänk ändå,
vad han slösar! — och lägger inte märke till
hur tunn valutan är förrän vi får en riktig
sedel i handen. Då ger vi till ett utrop, och de
dummare av oss skjuter undan den — vilken
otymplig pjäs! Renard sticker en sådan sedel
i handen på oss. Båda sidorna är äkta. Han har
skapat och återskapat på samma gång och är
en extrem, ja utstuderad konstnär som alltid
håller sig tätt intill livet med en seg tåga som
den sentimentale kanske finner chockerande.
Ge oss våra förfalskningar åter! På andra
områden, en gång drömmarens reservat, har vi
vant oss vid realism; Donnes älskare,
Shake-speares gamla män, Ibsens och Flauberts
vilse-förda hjältinnor, Baudelaires skymningsgator,
Hopkins’ landsbygd har gjort oss hemmastadda
i världar som på en gång är idéernas och
verklighetens. Men det finns luckor kvar, där
svärmare och krumelurskrivare frodas ohämmat.
En sådan är barnets värld. Ända sedan
1700-talet har det skrivits floder av böcker för och
om barn men mycket få verkligt övertygande
bilder av barndomen. De erkända mästerverken
ligger miltals vid sidan om — t. ex. "David
Copperfield", visserligen gripande som dikt
men sedd via fel ända av ett teleskop som såg
Pickwick- och Chuzzlewitfigurer dussinvis, och
likaså "Huckleberry Finn" — ja till och med
"Huck Finn" med dess genuina språk och
pretention på att betraktas som den första i sitt slag
på engelska. I hela litteraturen finns det, tycker
jag, bara några dikter av Rimbaud som drar
fram den vilda intensitet, de känslor av kärlek
och hat och den långsamma förkvävning som
varje barn växer upp och glömmer. Rimbaud,
Blake — och så för oss trestegshoppet till
Renard.
"L’Enfant", skriver Renard i sin dagbok,
"Victor Hugo et bien d’autres l’ont vu ånge.
C’est féroce et infernal qu’il faut le voir.
D’ail-leurs la littérature sur l’enfant ne peut ëtre
renouvellée qui si l’on se place à ce point de
vue. Il faut casser 1’enfant en sucre..." Sant
till två tredjedelar, och helt och hållet sant
i fråga om Renard. Sockerbarnen, Lille lorden,
859
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
