Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Christopher Robin och deras likar, dör inte så
lätt, inom varje generation kommer
sockerbagare att bjuda oss nya figurer att slicka i oss
med läckergommens hela förtjusning. Lägg
märke till de tillgjorda småleenden som möter
ett spädbarn i en fullsatt buss eller spårvagn —
en kunglig person skulle inte kunna begära
mera. De små — en enkel fras med biblisk
värdighet över sig, men ack, falskheten i vår
inställning gör att den ger dålig smak i
munnen. Vi växer upp och glömmer, vi dödar
barnet inom oss och skapar en äcklig docka
i dess ställe, och de av oss som själva har barn
tvingar in de arma naturvarelserna i fantasiens
lindor och åtsittande kostymer. I denna
mumi-fieringsprocess har litteraturen, som alltid är
benägen att lägga hyende under romantiska
illusioner, spelat en inte obetydlig roll. Liksom
den neurotiska Emma Bovary matade sin
otillfredsställdhet med romaner och satsade allt på
att bli hjältinna, finner Po il de Carotte att han
kämpar i en värld av klichéer som förvrider,
stympar, belägger honom med munkavle vart
han vänder sig. Flaubert rycker oss ur vår
gyllne dröm om äktenskapsbrottet, Renard
blåser bort de simmande molnen kring
barndomen, häktar av dess glittervingar. Hans Poil
de Carotte är "le petit animal nécessaire" i ett
hem där han har gjort sin ovälkomna entré
precis lagom för att befästa föräldrarnas avsky
för varandra. Har han rödaktigt hår? Kalla
honom då Rödtott. Är han blyg, ful, känslig,
klent byggd? Ge honom de tyngsta sysslorna,
låt honom veta att han lever. Gör honom listig,
löjlig, skamsen. Varje barn som får den sortens
uppmuntran måste växa upp i den tron att det
är ett monstrum.
Denna kärna av helvetisk kamp är inbäddad
i en skildring av familjelivets behag och
besynnerligheter. Litteraturen börjar för Renard i
hemmet, och under författarens fint sarkastiska
belysning kommer avslöjandena tätt och snabbt
i familjen Lepic. De lever i relativt goda
omständigheter i utkanten av en by. Det kommer
inte ofta besök. En blind tiggare kommer en
söndagsmorgon en gång i månaden. Med
slätkammat hår går barnen regelbundet i kyrkan.
En rapphöna eller en hare hänger i källaren.
När familjemedlemmarna sitter tillsammans om
kvällen, börjar hunden skälla på ingenting och
allesammans rusar upp för att huta åt honom.
De tycker om att det snöar på nyårsdagen. De
sitter tysta vid måltiderna, som intas i köket.
När madame Lepic en dag tilltalar sin man
direkt och ber om "en liten brödkant att
avsluta frukten med" slänger han den i ansiktet
på henne. Monsieur Lepic är trumpen och
liknöjd och tillbringar sin mesta fritid med att
jaga. Det är en familj som alla andra.
Deras ressentiment, deras hopade irritation
går ut över Poil de Carotte. Modern, primus
motor för sinnrikt uttänkta tortyrknep, går i
spetsen, och den äldre brodern och systern
assisterar med förtjusning. Det är familjens
muntration. "Poil de Carotte!" — "Oui, maman." Så
börjar det, gång på gång, och så ger han sig
ut i mörkret för att stänga om hönsen därför
att ingen annan på några villkor vågar, och
darrande måste han vrida nacken av
rapphönsen som monsieur Lepic kastar på bordet
efter dagens jakt. Man lagar så att han bär sig
illa åt i det låsta sovrummet eller lockas att
stjäla för att sedan bli flagrant avslöjad, han
skjutsas hit och skjutsas dit och försätts i
olyckliga situationer som han i bästa fall klarar sig
ur till priset av ett kok stryk och en
uppsträck-ning. Madame Lepic har gjort det till en konst
att framstå som förträfflig och framställa sin
yngste son i falsk dager. Det ingår i hennes
dagliga program. Det vore något som fattades
den dag hon inte fick ge honom en
tillrättavisning, låt vara aldrig så obefogad.
Madame Lepic: «Poil de Carotte, réponds donc
quand ön te parle.»
Poil de Carotte : «Boui, baban.»
Madame Lepic: «I1 me semble t’avoir déjà dit que
les enfants ne doivent jamais parler la bouche
p]eine.»
Hon förlorar aldrig i denna katt-och-råttalek
som har pågått i tio, i femton år. Den är hennes
tröst för att hon har ådragit sig sin makes hat.
Poil de Carotte räcker henne käppen som hon
skall slå honom med och hon tackar honom
innan hon använder den. Hur skulle det kunna
vara annorlunda? De förstår varandra
fullkomligt. Hon delar allt med honom, och när
hon inte är hungrig, måste han följaktligen
också vara utan mat. Ibland delar hon till och
med sin säng med honom och nyper honom
otäckt i baken om han råkar snarka, vilket han
oundvikligen gör. Sådan är den situation vari
Renard introducerar läsaren, in medias res,
genom en rad halvdramatiska scener vari
utförliga regianvisningar förenas med den kräset
860
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
