Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
berättade anekdoten. En händelse är förnimbar
på avstånd: Poil de Carottes slutliga befrielse
ur slaveriet. Ända tills den inträffar, låter oss
varje ny spelöppning få del av någon ny
egenhet hos familjen, lägger ytterligare en sten till
det torn som kommer att falla över ända när
Poil de Carotte säter sig till motvärn mot sin
plågoande. Denna ofattbara händelse är
tämligen enkel när den stunden kommer. "Gå och
hämta ett pund smör vid kvarnen, Poil de
Carotte." — "Nej, mamma." — "Gå, säger jag,
säg inte emot mamma." — "Nej, mamma."
Madame Lepic börjar skrika, tillkallar
grannarna och går till sängs med huvudvärk. Allt
är över. Poil de Carotte har blivit vuxen.
I den mån man någonsin blir vuxen. (Den
serie amputationer varigenom de flesta uppnår
ålderdomen kan knappast kallas att bli vuxen.)
Renards barndom förblev närvarande för
honom hela hans liv — i historiskt presens.
Han kunde inte göra sig fri från Poil de Carotte
och återvände sorgset-tillgivet till detta namn
när han låg för döden. Han växte upp till att
bli ironisk, fordrande, blyg, och de grymheter
han blev utsatt för som barn förmedlas till
läsaren i form av en grymt träffsäker värdering
av den mänskliga naturen som börjar med
honom själv. Det finns i hela världslitteraturen
intet märkligare monument över individen
än denna tusensidiga Dagbok, uppbyggd av
detaljerade, oförgängliga intryck. Dagboken,
som av många kanske betraktas som hans
mästerverk, är både ett fortlöpande
självstudium och den verkstad där han dag efter dag
mejslade fram sin inspirations temata och
fraser. En tranch.es, en petites tranches, en tout
petites tranches. Allting måste vara (här hör
man det plågade barnet tala) personligt, exakt,
ovederläggligt, nytt. Hans mål var att skapa en
littérature contre la littérature, en konst som
lägger sig vinn om fakta, ger sanningen inte
om typen utan om individen. Han planerade
en bok som skulle heta "L’Herbe", vari allt och
alla i Chitry-les-Mines, från borgmästaren till
trädgårdsmästarens gris, varje hem, varje träd,
varje sten skulle få sin plats. En sådan bok,
ett den borrande fantasiens korallrev, är
Dagboken, och Renard, som började som ett petit
animal nécessaire, blev till slut väld till
borgmästare, ett val som troligen gladde honom lika
mycket som Goncourtakademiens hederstecken.
Hans övriga böcker, romaner, skådespel, novel-
ler, anekdoter, skjuter upp ur Dagboken på
samma sätt som tjugu ekar kanske skulle skjuta
upp ur ett fält där man hade stjälpt av en
vagnslast ollon. "Poil de Carotte" är den första
och, skulle jag tro, på det hela taget den
mest lyckade av dessa, ty hans kräsna skärpa
förstärkes här av ett dramatiskt tema. Men
"L’Ecornifleur" (en roman om en ung
människas uppväxt),"Histoires Naturelies" (kvicka
och lyriska djurporträtt) och "Ragotte" (om
en gammal tjänarinna i en by) ligger inte långt
efter. För den hängivne Renardbeundraren
finns det ytterligare ett dussin volymer eller så,
alla värda närmare bekantskap. Men man
återvänder till "Poil de Carotte". Den är inte bara
hans mest personliga bok, den bok han
omöjligen kunde ha låtit bli att skriva, den fyller
också en lucka i litteraturen, liksom "Hedda
Gabler" eller "Oblomov" eller "The Egoist".
Utan "Poil de Carotte" skulle vi ha haft — ja
vad? Jules Vallès’ "L’Enfant" tidigare och
Hughes’ "A High Wind in Jamaica" efteråt.
Men ändå en lucka.
Jag har nyligen själv återvänt till "Poil de
Carotte" som översättare. Men var finns den
engelska som kan återge hela bouqueten i en
prosa som trots all sin elegans räcker lång näsa
åt läsaren? Ty Renard är inte realist i trist
bemärkelse. Han skildrar sin by inte som Crabbe,
utan snarare som Pope skulle ha gjort det.
Content with little, I can piddle here
Ön broccoli and mutton round the year ...
Den kvickhet, de myllrande bilder som ger
karaktär åt även det minsta som Renard har
skrivit, har något nästan yppigt över sig. Tama
kaniner beskriver han t. ex. som "luddtottar
med elegant hårklädsel och näsan i vädret",
men sedan, när de sitter på bakbenen och
väntar på att få mat, får han syn på deras
framtassar och en ny bild inställer sig — de
är trumslagarpojkar i givakt. Sådana
dekorativa element, kvicka och fantasifulla, förhöjer
överallt ämnen som annars kanske vore platta
och grova. De små sammanlänkade fraserna
tjusar genom en fulländning som inte är mindre
behagfull och balanserad än Popes heroiska
kupletter. Renard är någonting bland författare
så sällsynt som en prosapoet med någonting
mer än drömmar och sinnesförnimmelser att
uttrycka. Liksom Dagboken är en
skattkammare av bilder som skulle kunna bli dikter,
861
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
