Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
författarens imago diskuterar vissa
diktproblem i allmänhet och särskilt i sammanhang
med kvällens föreställning; och en
korresponderande prolog, där pjäsens personer på bästa
Pirandellomaner få gå till rätta med
författaren, som emellertid ger kraftigt igen och
i alla bemärkelser tar hem segern på poäng.
Risken med så "litterärt" byggd dramatik
anses vanligen vara att det hela blir alltför
schematiskt och abstrakt. Men hos Hedberg
som hos Schnitzler elimineras den risken
alldeles genom den rika och levande
människokännedomen, som ger skådespelarna tillfälle
till intressanta framställningar, och
åstadkommer så spirituell variation av de likartade
situationerna, att man aldrig har känslan av
upprepning. Stoffet till scenerna återfinns i stor
utsträckning i Hedbergs senaste berättarprosa,
men det minskar ej nöjet och förtar ej heller
scenverkets suveräna karaktär.
Första bilden — efter prologen — spelar
i lanthandlare Garbergs jungfrukammare och
gisslar, kan man säga, den svenska erotiska
klumpigheten. Efter gängse teaterbegrepp är
den djärv nog, men skjuter över målet genom
en viss överdrift, som dess värre
underströks av regissören-direktören med hans gamla
klockarkärlek till det skräckmelodramatiska.
Andra scenen, en badstrandsbild, led bl. a. av
begränsningen i teaterns sceniska resurser, men
tredje bilden blev bättre upp tack vare
förträffligt spel på alla händer — hypokondern Eriks
(Birger Malmsten) anklagelser mot
världsordningen grep med en kosmisk styrka, som nästan
sprängde rabiestemat. De följande scenerna
från en beredskapsmäss och en grosshanderlig
fantasivilla voro ur alla synpunkter av hög
klass, även som effektfullt arrangerade tablåer.
Av de många goda uppträdande vill man mest
framhålla Ulf Johansons pricksäkert träffade
grosshandlare, Curt Edgard som hans
rödhårige och svagt begåvade son, Gunnar Nielsen
som neurotiske manskapsplågaren Mosterson
(djävulen själv enligt författaren) och Erland
Josephson som teoretikern Sven. Författarens
ställföreträdare spelades av Sture Ericson.
Spinnsidan glänste mindre, dock med
undantag för Dagny Lind, som gav den mest
sackarin-söta skräcktant, vi någonsin skådat.
En fråga inställer sig: när våra sceniska
kulturcentra äro så få och inbördes avlägsna —
skulle det då inte kunna arrangeras något slags
cirkulations- eller utbytessystem, som gjorde
att alla kunde få se de verkligt stimulerande
föreställningarna, som tid efter annan dyka upp
på det ena eller andra hållet och vilka ju dock
på det hela taget äro ännu fåtaligare?
Ebbe Lindé
Två trådar av Soya. Dramatiska Teatern.
Soya är en ytterst versatil dramatiker, som
byter stilar och uttrycksformer med samma
elementärt teatraliska förtjusning som den sanne
aktören ömsar skinn och kostym. Bara man sett
några scener, hört några repliker av honom är
man övertygad om att här är en riktig
dramatiker, en som har teatern ända ut i nyporna
och aldrig kan låta bli att leka med och fingra
på människor och situationer för att se vad
man kan få ut ur dem av spel och drama. "Två
trådar" har fem akter, alla formellt så olika
varandra att de kunde vara hämtade ur fem
olika dramer. "Ett skådespel i fem skådespel"
är också vad Soya kallat sitt stycke. Första
akten framför kaféet, där den olyckliga hustrun
får sällskap vid bordet först av den högst
normala väninnan, sedan av den kuslige mannen
med karamellpåsen, slutligen av sitt
förfärliga kadaver till man, har beröringspunkter
med Strindbergs drömspelsteknik. Andra akten,
hemma hos kontorschef Nielsen som går i
spänning inför utnämningen av ny direktör i
kreditkassan, är en rent naturalistisk småborgerlig
interiör, återgiven med den mest älskvärda
charm och humor. Tredje aktens
ångestsvettdroppande, kallfuktiga äktenskapshelvete är
expressionistisk teater som hamnar i Grand
Guignol när svartsjukegalningen på det mest
bestialiska vis slaktar sin hustru i
köksskrubben. Omtumlad av denna berg-och-dalbana
vacklar åskådaren ut i pausen för att hämta sig.
Fjärde akten är en sketch, i vilken författaren
levererar en festlig satir av ett styrelsemöte
i den högre finansen. Ur handlingens synpunkt
är akten egentligen en enda jättelik utvikning,
men det är typiskt för Soya att om han får tag
på en uppslagsända som ser givande ut, så
lindar han upp hela nystanet utan att bekymra
sig om kompositionen. Det är något som han
i likhet med alla borna konversatörer kan kosta
på sig utan risk att förlora kontakten med
auditoriet. Den femte och sista akten slutligen, där
styckets två högspänningstrådar korsar var-
863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
