Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
andra med ögonblicklig kortslutning som
resultat, verkar närmast stiliserad idédramatik av
tjugutalssnitt, sådan den hos oss bäst utformats
av Pär Lagerkvist. Men vilken form denne
förvandlingskonstnär än väljer hanterar han den
med den mest obesvärade skicklighet och med
en naturlighet som oftast tar bort intrycket av
virtuos uppvisning.
Lika invändningsfritt kan man däremot inte
acceptera "Två trådar" som psykologi och
filosofi. Soya har en påfallande förmåga att med
små medel göra sina figurer till kött och blod.
Han har en skarp blick för hur människor beter
sig och en osviklig säkerhet i dialogföringen.
Även figurer som satts in mest av dekorativa
skäl eller för att fylla en bifunktion utrustar
han gärna med individuella karakteristika, som
förefaller slående riktiga. Men hans avsikt är
nu inte bara att gå omkring på gator och
allmänna platser, i hem och kontor för att
fotografera. Soya har själv betecknat sina senaste
pjäser som "neorealism", d. v. s. "en realism,
där man försöker att gå tillvaron ännu närmare
in på livet än som var fallet i den tidigare
realismen. Bl. a. genom kompositionen, som
i motsättning till Ibsendramt ger plats för det
tillfälliga, det oberäkneliga, det oförståeliga."
Han uppfattar tillvaron som ett av ett
oåtkomligt öde bestämt skeende, en väv med ett
sinnrikt mönster, där de mänskliga särfallen utgör
trådarna. Av denna "gudomliga geometri", vars
innersta lagar och mening ingen känner, vill
han ge glimtar i sina skådespel. Hovrättsrådet
i sista akten av "Två trådar" söker efter det
avslutande, av misstag begångna mordet
utveckla något slags filosofi, men han
kommer knappast längre än till att konstatera att
det i själva tillfälligheternas meningslösa och
grymma lek synes finnas ett slags
lagbundenhet, som inbjuder till metafysisk spekulation
om också inte till någon gudstro.
Tillfälligheterna arbetar förvisso med raffinerad
beräkning i "Två trådar", men verkan skulle ha
blivit starkare om Soya försmått att använda
sig av ett så konstruerat sammanträffande som
att det finns två kontorschefer Nielsen i samma
hus, vilket till yttermera visso är försett med
en ur adressynpunkt vilseledande
mezzanin-våning. På dylika tillfälligheter kan man bygga
en medelmåttig detektivroman men knappast
ett ödesdrama. För att få in figurerna i mönstret
pressar författaren också stundom deras psyko-
logi över hövan. Man tror inte på att en så
sund kvinna som Oda kan vara förälskad i den
sedlighetsförbrytare som våldfört henne som
åttaåring; sådan Rune Carlsten med sedvanlig
sadistisk frenesi chargerade den fule gubben
trodde man det ändå mindre. Man tror heller
inte på fru Nielsens reaktion när hon
konfronteras med mannens lik; en kvinna av hennes
sort skulle inte i första hand ha riktat sina
anklagelser mot Gud utan mot sig själv,
eftersom det var hon som övertalat mannen att gå
till det ödesdigra styrelsesammanträdet.
Överhuvudtaget kan man mot författaren rikta den
anmärkningen att han med något av grym
vällust tillrättalägger sina tragiska situationer och
frossar i dem på ett sätt som orsakar överslag
och strömavbrott i kontakten med salongen.
I Rune Carlstens väl genomtänkta och skarpt
etsade regi och Sven Barthels utmärkta
översättning fick "Två trådar" ett framförande som
oavbrutet fängslade. Harald Garmlands
vridscenbilder var, utan att vara uppseendeväckande,
väl anpassade efter de olika stämningslägena.
Svartsjukedramats hemmiljö uppnådde ett slags
rekord i vantrivsel, och frågan är om den inte
svor litet för grällt mot den blommande kvinna
som här haft sin dagliga varelse. Denna unga
kvinna spelades med förvånansvärd säkerhet
och med vackert allvar av den hittills ganska
oprövade Eva Stiberg. Som hennes man, det
av hjärnspöken och hypokondri jagade kräket,
gjorde Järrel en suggestiv studie i blygrått och
kallsvettigt. Kvällens bästa prestation stod dock
Olof Widgren för. Att illudera det normalt
genomsnittliga är svårare än att se patologisk
ut, och något mera kämsunt hyggligt än
Wid-grens kontorschef får man leta efter. Enbart
masken och uppträdandet, med en liten, liten
anstrykning av ambitiöst tillbakahållen
knod-dänitet, var ett mästerstycke. Skådespelaren
gjorde en så sympatisk typ att publiken
formligen upphetsades till ett idrottsligt partitagande
för honom. Anna Lindahl var på pricken just
den hustru en sådan man skulle ha valt. Pjäsen
vimlar av tacksamma, väl tillvaratagna
biroller: Renée Björlings sekreterare, Äke
Claessons soignerade bolagsdiplomat och Holger
Löwenadlers praktfullt domderande
grosshandlare bör särskilt nämnas. Allt som allt en
mycket stimulerande teaterkväll. Fram för mera
Soya! Georg Svensson
864
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
