Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
inte tidigare sett filmen men hört mycket om
dess svagheter och förtj änster blev j ag mest
överraskad av att de inledande scenerna från första
världskriget var så roliga. Där har Chaplin från
"På axel gevär" ingått förbund med Chaplin
från "Moderna tider" och skapat en av sublimt
vansinne buren bildserie som kulminerar i
situationen med luftvärnskanonen och som
sedan glider ut i surrealistisk drömflykt med
den upp- och nedvända flygmaskinen. Äkta
chaplinska är också några av scenerna kring
den lille barberaren i ghettot. Rakningen till
Brahms’ ungerska rapsodi är ett fantastiskt
virtuosnummer som enbart det är värt priset
för en biobiljett. Måltiden med de fem
puddingarna står fullt i klass med andra berömda
chaplinska måltidsscener. Men mycket i
ghetto-skildringen är ganska matt slapstick, och hur
berömvärt det än må vara att slå SA-män
i huvet med stekpannor kan det bli för mycket
även av den varan. Det hade räckt med den
gången då Chaplin och hans förföljare i sitt
knockade tillstånd uppför ett slags salig balett.
Ännu mer deciderat på gott och ont är den
del av filmen där Chaplin uppträder som den
store diktatorn Hynkel. Det inledande stora
talet är en mästerlig parodi på Hitlers orationer
och tribunvanor, ett onomatopoetiskt
imitationsnummer av genial klass. Inblickarna i en
diktators dagliga liv är också dråpliga; det
besatt övermänskliga, sammanhangslöst
inspirerade hos vettvillingen i rikskansliet hålls
fram i en groteskt förvridande skrattspegel.
Höjdpunkter: när diktatorn som en ekorre
klättrar upp i gardinen och när han i sin
ensamhet jonglerar med jordgloben. Men
annars är det påfallande hur matt parodien
blir så snart den inriktar sig på den pompösa
inramningen kring Hynkel. Här hade verkligen
funnits något att göra av, men Chaplin har
tydligen inte velat kosta på sig en
tillfredsställande uppsättning. Illusionen är högst
bristfällig hos bifigurerna, och ett så tacksamt
tillfälle som diktatorskollegan Napolonis
mottagande är bortslarvat. Den efterföljande
ban-ketten är uteslutande lågkomisk. Chaplin håller
heller inte stilen som diktatorn utan faller långa
stunder påtagligt ur rollen. När rollerna
förbyts och barberaren blir diktatorn övermannas
han av sitt patos och offrar alla möjligheter till
gigantisk fars för ett tal som hur välment det
än må vara ter sig som en katastrofal överflöds-
gärning. Har man överhuvudtaget haft
förutsättningar att avnjuta filmens tendens behöver
man ju inte få den till livs också i form av
sön-dagsskolpredikan. Georg Svensson
En yankee kom till England (I live in
Gros-venor Square). Herbert Wilcox.
Gainsborough.
Engelsmännens kända sinne för välutvecklad
självironi har många gånger kommit till
uttryck på film — oftast kanske på ett sätt som
låtit en förmoda, att åtminstone filmherrarna
föredragit att driva med nationella egenskaper,
som utan vidare kan betecknas som särdeles
förtjusande och vinnande trots de tappra
försöken att ge dem löjets skimmer. I den genren
gick de båda underbara och bejublade filmerna
"Skolpojkar är vi allihop" och "Han kom som
en främling".
"En yankee kom till1 England" börjar, som
man kan vänta, i samma stil. Brittiska
gardesofficerare sitter och vilar fötterna helt trankilt
på klubbarna mellan utflykter till Dunkerque
och Dieppe, som om varken krig eller
Beve-ridgeplan hade funnits. Också om de i London
flyttat ned till tjänarnas suterrängvåning,
klipper de rosenhäckar och spelar tennis i allsköns
frid på lantgodset. Man behöver inte göra sig
samvete över att man njuter av filmen — det är
fullt legitimt att tjusas av det gamla England,
det som mera finns i underhållningsromaner
än i verkligheten.
Men filmen ändrar karaktär. Den utvecklar
sig till en tragisk kärlekshistoria mellan
amerikanen, som långtifrån är en yankee av
Douglas Fairbanks-typen, och hertigens
aristokratiska dotterdotter. Det är inte
konfrontationen mellan engelskt och amerikanskt väsen
som står i förgrunden och inte de lustiga
poänger den konfrontationen brukar ge
anledning till på film. Det är två intelligenta och
jämspelta människor som älskar varandra, och
den förfördelade tredje parten är en
fullblodsmänniska och inte en schablonartad brittisk
gentleman av den ogenomträngliga sorten. Det
är en kultiverad och välspelad film om
mänskliga konflikter. Jan Olof Olssön
Mörkrets ängel (Hangover Square). John
Brahm. Fox.
Thrillerfilmer som spelar i sekelskiftets
London kan marknaden utan överdrift sägas vara
866
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
