Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ganska mättad med vid det här laget. Miljön
med gedigna möblemang, täta dimmor och
mycket som döljs bakom bådadera är ytterligt
tacksam, och man förstår mer än väl att den
utnyttjas så flitigt. "Mörkrets ängel" är
åtminstone säsongens andra londonthriller, och
den har många föregångare. Den bygger på
Patrick Hamiltons "Hangover Square", och
filmen har en halvlitterär touche. Det är
doktor Jekyll—mrHyde-motivet som utnyttjas, och
följaktligen går filmen den farliga
balansgången mellan det patetiskt gripande och
det löjliga. Den lyckas hålla balansen —
också i det annars så prövande avsnitt där
den geniale kompositören-lustmördaren mördar
kabarésångerskan och har förmånen vara i
tillfälle att bränna hennes kropp i samband med
londonbornas traditionella vilda firande av
parlamentsattentatorn Guy Fawkes med öppna
eldar på gatorna.
Det är starka ingredienser i filmen från
början till slut, och man sitter inte oberörd.
Regissören John Brahm har tidigare väckt
uppmärksamhet med några suggestiva gangster- och
fängelsefilmer, som skilt sig från genomsnittet.
Han har förlänat "Mörkrets ängel" en drömlik
och skrämmande ton — det är helt säkert endast
en illusion att man tycker att djupen i
människosjälen pejlas, men illusionen är värd att
ta fasta på. Laird Cregars prestation i
huvudrollen är utomordentlig — han har Charles
Laughtons förmåga att på samma gång inge
skräck, äckel och medlidande, och den air av
kultur och förfining, som varken han eller
filmen släpper efter på, gör det hela till en
mycket njutbar studie i den miljö och det
tidevarv, som var Oscar Wildes.
Jan Olof Olssön
Ja må han leva (Hail the Conquering Hero).
Preston Sturges. Paramount.
Preston Sturges kan verkligen handskas med
film, han är som fisken i vattnet i detta medium.
Men han är också såtillvida inne i gamet att
han känner filmpubliken och cyniskt ger den
vad den vill ha. Det finins nästan alltid i Sturges’
filmer en satirisk avsikt, men han renodlar den
sällan utan neutraliserar den med grov
situationskomik och ogenerad sentimentalitet. På så
sätt verkar han förvirrande både på de
osammansatt nöjeslystna och de kräsnare. Men vill
man koncentrera sig på att studera själva
hantverket, så finns det få saker på repertoaren som
är så alltigenom film som Sturgesprodukterna.
I fråga om tempot står han i särklass; där är
inte plats för några longörer eller konstpauser
att ge relief åt en lyckad vändning,
tillverkningen sker på löpande band, och den som inte
hinner med får skylla sig sj älv. Sturges
bekymrar det i varje fall föga.
"Ja må han leva" är en drift med
krigshjälteglorifieringen, driven så långt som det
kan anses tillbörligt i ett krigförande land.
Skojet drabbar inte hjältarna men de
hemmavarande, hänsynslösast racketeers i
krigshjältebranschen. Ett kronvrak som fallit igenom vid
mönstringen på grund av hösnuva har inte
vågat berätta detta för sin mamma, änka efter
en hjälte i förra världskriget, utan låtit henne
tro att han skurit lagrar vid Guadalcanal. Ett
gäng veteraner från just denna plats blir rörda
av hans historia när han berättar den i en bar;
en av dem är hittebarn och har
moderskomplex. De beslutar sig för att mamman trots allt
skall ha en hjälte till son, ställer till med en
köpenickiad och för den våldsamt motsträvige
hösnuvepatienten iförd rikt dekorerad
vapenrock till hans hemstad, där han på den
överfyllda stationen mottas med alla de orkestrar
man kunnat skrapa ihop, borgmästartal och
småflickor med blombuketter. Sedan har
historien sin gång och står inte att hejda, hur än
det oskyldiga offret söker att hoppa av sin
triumfvagn. "Hjälten" blir kandidat vid
borgmästarvalet och satiren kopplas över på
amerikansk kommunalpolitik. Det är alltsammans
magnifikt festligt men blir naturligtvis litet
rörande när sanningen på slutet måste segra
och krigshjälten skall kostymeras om till
sanningshjälte. Eddie Bracken är denne hjälte, han
har som komiker i hög grad utseendet för sig
och ger nästan gripande uttryck åt sin
vett-skrämda hjälplöshet. Georg Svensson
867
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
