Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Mognandets sång
Harry Martinson: Passad. Bonniers 1945.
6:50.
För tolv år sedan skrev Harry Martinson på
sista prosasidan i "Kap Farväl!" dessa ord:
"Vi måste lära känna oss själva och världen.
Vägen dit går genom god vilja, god vilja, god
vilja. — Vårt ideal skulle icke vara stiltjen, som
kan göra själva havet till ett kärr; och inte
orkanen, men den stora starka passaden,
väldig, full av lust, frisk och levande: en evig och
ständig vädring." — Detta program har han
förblivit trogen. Hans nya, stora diktsamling är
en bekännelse till samma krafter, och dess
namn är "Passad". Vindsymboliken har
fördjupats och utbyggts. Sjömannen, som inte
längre seglar, har i fantasien slutit sig allt
närmare de vindar och skepp som en gång bar
honom över haven. De får göra tjänst när hans
upptäcktsfärd nu går inåt, när han vandrar den
goda viljans väg för att lära känna sig själv
och världen. Passaden är för Harry Martinson
den goda viljan, som aldrig förtröttas. Den är
sommaren, mognaden, mångfalden, den vuxne
mannens visdom. Den är en vind som föraktar
vårens nyckfullhet och tar avstånd från höstens
extas. Den lämpar sig för meditation, för dem
som ej endast vill leva utan också förstå. Den
är, om man så vill, medelålderns vind. Den
bjuder i kraft av sin sommarmognad och sin
tålmodighet det största av alla äventyr, en väg
in i vår tillvaros centrum.
Harry Martinson söker i "Passad" ställa en
diagnos för vårt kulturskede. Man har skrattat
ibland åt hans nomadfilosofi och hans
buddhis-tiska funderingar. Man har menat att det i hans
tankevärld råder ett sådant poetiskt dunkel att
till och med han själv efter några steg gått
vilse. Under senare år är det nog en och annan
som med en viss förskräckelse tagit del av hans
litanior över filmens, veckopressens och de
mekaniska leksakernas förödande inverkan på
tidsandan. Martinson har givit de
byråkratsjälar vatten på sin kvarn, vilka menar att
poesien i ett välordnat samhälle bör hålla sig
till lekplatserna och sommarbaden och ej
befatta sig med offentliga angelägenheter, vilka
som bekant politiker och andra allvarsmän
utmärkt reder upp på egen hand. "Passad" torde
sätta en propp i halsen även på den mest
skeptiske. Det är mycket länge sedan som en svensk
diktare trängt så djupt och sett så långt som
Martinson. Till en del fortsätter han sina
angrepp på allmänt uppmärksammade tidslyten.
Han fantiserar om flickan som ägnar dagen åt
att vårda sin hy och som, när hon tar vägen
över kyrkogården, speglar sig i vårdarnas
polerade marmor. Han skriver om flygarna som
ser "äventyrets hav" som en matta och aldrig
hör trasten sjunga i skogen under sig. De
kommer en gång när de vandrar med flygarskägg
och flygarpension bland hägg och björk att bli
betänksamma över allt det som undgått dem.
Och ynglingarna som sett allt på bio och inte
vill lyssna till den långväga resenärens
—Martinsons — berättelser kommer att upptäcka att
livet runnit förbi dem i "De levande bildernas
hus".
Ur reflexioner av detta slag har Martinson
skapat sig en uppfattning av det ondas väsen.
Han har studerat ytlighetens och den andliga
förflackningens nedslag i tiden och fått en
nyckel i sin hand som fört honom genom
många stängda dörrar. Den centrala dikten
i samlingen heter "Det ytligas ondska" och
citeras här i sin helhet:
Att se det onda som det bottenlösa
och skänka ondskan avgrundsdjupets rang
det är att gömma huvudet i sanden
där ytlighetens djinner rycka fram.
En ytlig hord drar ut att allt föröda,
en ytlig mordeld i dess väsen pyr
och det som drev till denna plikt att döda
var en förflackad lust till äventyr.
868
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
