Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
astronomiska kategorier
kanske stökar omkring i ditt kök
eller driver på gatan med oss
lycklig eller olycklig
varken lycklig eller olycklig
som kvinnor är mest, funderande över
utvägar, möjligheter!
Hans anrop mynnar ut i en vädjan att han
ska få behålla sin värld:
Låt mig behålla min värld,
min prenatala värld!
Ge mig tillbaka min värld!
Mörk är min värld
men i mörkret vill jag gå hem
genom gräs, under dungar.
Men inte ens urmoderns hjälp förutan är
Ekelöf beredd att uppge sin värld. I första hand
försvarar han den med artilleri av äldre typ
mot de allra påtagligaste fienderna: det egna
landet, där han lever som främling, och de
sociala standardutopierna, som hotar med en
så grundlig välfärd att det inte finns mera poesi
kvar än sophelikoptern, som surrar i sakta mak
från port till port som "en jättelik
svärmar-fjäril / brummande framför morgonens klase
av skär kaprifol".
Men verkligheten består inte bara av det
nationella och det sociala. Dit hör ofriheten
i alla former, i uppfattningar och
livsåskådningar, i vår egen tanke och känsla. Och här
krävs det listigare och fördoldare vapen,
atomsprängningar som fortplantar sig i
kedjereaktioner genom hela den tid som mänskligt
medvetande har upplevt, upplöser både nuet och
det förflutna, sammanför levande och döda
och uppenbarar Det Stora Felet. Alkemisten
finner det guld han söker, och guldet blir
värdelöst. Den gyllne Ringen blir ett med
karman, länken som håller samman kretsloppet.
Men den som har genomskådat verkligheten
upptäcker det overkliga.
Från den livsfarliga atomsprängningen vilar
Ekelöf ut i en havsdröm, som kan sägas ta
upp idylltemat, men intensifierat och fördjupat.
Ormbunkarna har bytts ut mot koraller och
blågenomskimrat sjögräs. Och den otillräckliga
bönen om sommarro i skugga och
solskensfläckar blir en bön om "sepiornas ögon / de
milda inåtskådande" och om de blå
regionernas vila under "hemlig klockklang / bristande
genom djupen".
Växlingen mellan angrepp och vila karakteri-
serar hela andra avdelningen i "Non serviam".
Det radikala, obevekligt logiska, med
motsättningar och motsägelser arbetande tvivel, som
vi minns från "Färjesång", ställer ideligen
frågan om inte det overkliga är det enda
verkliga, om inte den seger som vi måste kämpa
för att vinna, alltid vinnes av någon annan;
om inte det avgörande året alltid har smusslats
bort i de stora räkenskaperna; om inte det vi
ropar efter bara finns innan vi har ropat; om
inte det heliga alltid är någonting annat, fast
vi upphöjer Herren Faktum till Herren Liv och
Herren Död.
Ohelig ensam är Herren Faktum
han som vänder sitt ansikte till oss
i kraft av de andra tvennes halva osynlighct i
synlighet dyrkad
som Herren Liv, som Herren Död
men helig, helig, ensam helig i kraft av sig själv är
Herren
Herren Någonting Annat!
Mystikerna har ju ända från nyplatonismens
dagar menat att Gud inte kan bestämmas annat
än i negationer; varje positiv bestämning är
en begränsning. Ekelöf förfar på samma sätt
när han vill ge innebörd åt vad han har upplevt
som verklighet, seger, mening. Den exakta
analysen avslöjar alltid felaktiga riktpunkter i de
positiva begreppen; även i sin mest förtunnade
form kväljer de Ekelöf som så falska att han
måste skala bort hela deras innehåll. Uttryckt
i ord återstår bara overklighet och
meningslöshet. Men ändå gäller hela tiden vad
"Färjesång" utsade med raderna "den djupaste tro, /
den som kan vinnas först när man ingenting
tror". Det overkliga blir den sanna verkligheten
i samma alkemiska process som förvandlar
guldet, den handgripliga verklighetens
gedignaste symbol, till värdelöst avfall.
Förmodligen invänder nu någon, att de där
tankekonsterna inte är särskilt märkvärdiga,
att man har träffat på dem förut hos
nyplato-niker, Swedenborg, indiska och persiska
mystiker och att de nog gör sig bättre på prosa än
i poesi. Det finns ju så mycket att säga.
Avgörande för Ekelöfs originalitet och betydenhet
som diktare är de naturligtvis inte. De lyriska
kvaliteter, som ställer honom i jämbredd med
de största, kommer idéanalysen inte åt. Det blir
ingivelsens rikedom det då kommer an på, den
djupa och hemliga musik som förlöser orden,
spränger loss dem ur deras alltför snäva var-
872
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
