Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
IRJA BROWALLIUS
svånga i magarna och omättliga på brännvin,
de småstjäla för att kunna existera och de få
prygel när "herra" så behagar. Deras attityd
inför dessa "herra" är hjälplöst hat och en
vilsen, ödmjuk rådlöshet. Drängarna få
"byx-ångest" i ordets ursprungliga betydelse när
förvaltaren talar till dem, och det händer att
pigorna gråta av skräck och vördnad när en
herreman nedlåter sig att förföra dem.
Av allt att döma är det om folket och folkets
nöd som Irja Browallius ursprungligen har
ämnat skriva. Men det synes vara
herrskapsfolkets affärer som kommit att suga till sig
huvudparten av hennes intresse. Det är "herras"
liv både i vardagens monotoni och kalasernas
rummel som upptar förgrunden i boken och
av vilket hon ger en muntert cynisk bild, som
av en moralist troligtvis skulle kunna kallas
beklämmande. Det finns ett gammalt flärdlöst
och osminkat ord som heter hor och som
betyder ungefär detsamma som en hel svärm
nypåfunna eufemismer. Irja Browallius, som
hör till de objektiva författarna, säger inte om
hon tycker att hor med vigsel och äkta säng
är vidrigare än hor utan dessa båda helgande
attributer, men när hon skriver om
herrska-pernas leverne, så skriver hon om bådadera.
Äktenskap ingås av vad som i Lindbloms gamla
katekes kallas "orätta och syndiga afsigter", för
pengars skull, för fåfängas skull, för prestigens
skull. Och tråkigheten på landsbygden driver
till äventyr som knappast ens kunna få namnet
amorösa.
Figurerna i "Eldvakt" äro alla små mot den
stora bakgrunden, mera typer än individer,
lätt-hänt gjorda och hjärtlöst roande i sin
ynkedom. Men det finns en viss skillnad på
teckningen av representanterna för folket och
representanterna för herrskaperna. De gestalter som
träda fram ur folkets odifferentierade massa,
sådana som drängen Jon som blir velig av
skräck, bonden Tobias som förvaltaren söker
skrämma från gården, smeden Lekberg vars
livs stora upplevelse är att patronen en gång
har talat till honom som en människa till en
annan människa, äro visserligen endast
symboler för den allmänna nöden, men de synas
ändå vara kopierade på något slags levande
modell. Herrskaperna däremot äro litterärt
sedda och några av dem verka odlade på flaska.
I synen på dem kommer det fram en lust att
satirisera och att karikera som eljest är Irja
Browallius ganska främmande. Då brukspatron
Olsenius förför brukspatronessan Stålin, hela
boken igenom aktningslöst kallad Stålina, så är
det en figur ur den klassiska ryska litteraturen
som förför en av Emma Bovarys talrika
litterära ättlingar av släktet "la romanesque". Och
brukspatron Stålin, som eljest är en av de mera
mänskligt sedda figurerna i boken, är i sin
förnedring och sitt accepterande av denna
förnedring en direkt ättling av Charles Bovary.
Irja Browallius har åstadkommit ett litterärt
virtuosstycke genom att belysa detta s. k.
kärleksförhållandes alla nyanser av förljugenhet,
och förförelsescenen är ett dråpligt exempel på
den vana förförarteknik som är effektiv endast
därför att det darrande bytet är fast beslutet
att slå klorna i jägaren och att inte låta honom
undslippa.
Mellan "herra" och folket stå som en
förmedlande länk förvaltaren och
bruksbokhållarna. De ha förbindelser både uppåt och nedåt,
de jaga som herrarna, kurtisera pigor som
herrarna, klå folket som herrarna, men de få
liksom folket erfara att det är "herra" som befal-
880
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
