Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vetenskaplig orimlighet! Om denna falskt
människovänliga tes är det ena element, som skall
balansera iscensättningens brutala råhet, så är
det andra elementet bokens kärleksintrig: den
unge läkaren, som hellre bryter med sin far,
än han överger den lungsjuka flicka han älskar,
och som är socialt inacceptabel för familjen.
Denna banala kärlekshistoria hör hemma i
1840-talets franska romaner.
Det finns i fransk litteratur ett sådant otal
författare av rang — man tänke på Bernanos! —,
som inte alls eller knappast är översatta till
svenska, att man beklagar, att de få franska
författare, som skriver illa, skall behöva
försvenskas. Per-Erik Lindorms översättning är
dessutom inte helt lyckad: språket vacklar
mellan svensk vardaglig jargong och stel
översättningssvenska, vilket särskilt i de stora
uppvisningarna av brutalitet blir ganska olidligt.
Sven Stolpe
Torkade rosenblad
Xavier de Maistre : Resa i min kammare.
Inledning och översättning av Hj. Lundgren.
Wahlström & Widstrand
1945. 7: 50.
Xavier de Maistre : Resa i mitt rum.
Översättning av Thure Nyman. Nymans
1945. 4: 50.
Resa i — eller som det lika gärna kunde ha
översatts: runt -—- min kammare är de strödda
anteckningarna av en ung högadlig officer, en
herre av föga djupsinnighet, sedan några år
flykting undan revolutionen 1789 och för
tillfället som duellant ådömd 42 dagars arrest på
sitt rum, där han roar sig med att ha tråkigt.
Även om inte alla de 42 kapitlen är skrivna
vid just detta tillfälle var det i alla fall här
uppslaget kom som gjorde de Maistre till
författare, vilket han väl annars knappt skulle
ha blivit. Kanske ligger den klassiska lilla
bokens lätta men stundom en smula tråkiga
charm just i dess karaktär av att ha blivit
skriven i brist på bättre, utan avsikt. Man får
stifta bekantskap med en bildad, bortskämd,
älskvärd, humoristisk men annars helt vanlig
ung 1700-talsmilitär som han går och står eller
sitter och tänker eller ligger och drömmer
mellan fyra väggar i nattrock. Klichéerna finns
där både i tänkandet och kännandet, och vi av
i dag märker dem säkert mer än folk gjorde
då. Det är emellertid inga gråtmilda
romanklichéer av det slag som folk vid den tiden
börjat tröttna på utan vanliga vardagsklichéer
helt rätt och slätt, dock givetvis av romantikens
årgång. När de Maistre på tal om böcker
utbrister "Hur många tårar har jag inte gråtit för
den olyckliga Clarissas skull eller för Charlottes
älskare" sker det påtagligen för att driva med
det myckna skvalandet i tiden, och säkert
förstods det med förtjusning, men för oss står det
inte i någon större relief mot den övriga texten,
och säkert finns där hundra andra fina pikar
och passerade ironier som inte längre har någon
mening för oss, men som tillsammans med
de Maistres obestridliga förmåga av en viss
självfallenhet och naturlighet placerat boken
på mästerverkshyllan, där den fått stå kvar
trots att den nog blivit en smula nerstädad.
Den lilla dagboken är i så hög grad ett barn
av sin tid att den till en del stannat där, och om
det kan man inte säga mycket, däremot kan
man möjligen fråga sig om den överhuvudtaget
skulle ha blivit skriven i händelse cellväggarna
varit kalare och halmkärven på golvet hårdare.
Som det nu är förfogar arrestanten över
länstol med brasa, knähund, tavlor och gravyrer,
böcker och en säng i rosa och vitt för att inte
nämna betjänten som kommer med kaffe på
morgonen, allt heliga allianser som skänker
författaren -—- mer än läsaren — älskvärda
distraktioner. Det ur nutidssynpunkt
intressantaste är de då och då återkommande vaga
funderingarna över människans dubbla
bottnar, över "min själ och den andre", "jag och
mitt djur". Det rör sig i tiden.
Gunnar Ekelöf
Schweizisk bondeepik
C.-F. Ramuz: Adam och Eva. Översättning av
H. Hultenberg. Norstedts
1945. 6:50.
Ramuz är i viss mening samtidens
ursprungligaste bondeförfattare. Hos honom är —
programmatiskt — allting vision. Hela hans
estetik ryms i satsen: "Le phénomène d’art est un
phenomène d’incarnation", en sats, vilken för
övrigt också är Frans G. Bengtssons. Man
hinner inte läsa många sidor av Ramuz, förrän
man känner markens, människornas och före-
896
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
