Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - T. S. Eliot: Författaren och Europas framtid. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTAREN OCH EUROPAS FRAMTID
är bältre skickad att förutse dem och inse deras
allvar.1
Jag vill inte ge någon intrycket att jag skulle
anse att det finns en bestämd gräns mellan
angelägenheter som är av direkt och av indirekt
intresse för författaren. När det t. ex. gäller
uppfostran, är han mindre intresserad av
folkundervisningens organisation och
administration än av dess innehåll. Han bör givetvis vara
medveten om en sak som många tycks vara
okunniga om, nämligen att ett land samtidigt
kan ha en hög kulturnivå och mycket liten
folkundervisning, och likaså en utbredd
folkundervisning utan därav följande höjning av
kulturen —■ ur vissa synpunkter tar författaren inte
uppfostran fullt så allvarligt som andra tycks
göra. Men han är i högsta grad intresserad av
att kvaliteten bibehålles, samt av att man alltid
håller i minne en sak som lätt förbises,
nämligen: om vi kunde välja, vore det bättre att
några finge en god uppfostran än att alla finge
en tämligen god uppfostran. Författaren bör
också vara särskilt intresserad av att de element
i uppfostran bibehålls som de olika europeiska
nationerna har haft gemensamma i det
förflutna. Det råder inte endast fara för
överdriven nationalism i uppfostran, vi lider redan
därunder. De högre element som är
gemensamma för profan uppfostran i Europa är,
förmodar jag, studiet av latin och grekiska och
dessa språks litteratur samt studiet av
naturvetenskap. I en tid då vetenskapen
huvudsakligen propageras på grund av den praktiska
nytta dess tillämpning kan medföra i form av
uppfinningar och upptäckter, är det kanske inte
malplacerat att påminna om att tillämpad
vetenskap alltid lätt blir besmittad av politiska och
ekonomiska motiv, och att uppfinningar och
1 Ett belysande exempel är det nyligen antagna
parlamentsbeslutet om skolundervisning i England.
Ingen tycks hittills ha ägnat någon uppmärksamhet
åt förordningens sannolika inverkan på engelsk
kultur; inte ens kyrkans män har kommit fram till
någon bestämd uppfattning om dess troliga inverkan
pà engelsk religion.
upptäckter lika ofta tilltalar folk därför att de
är tjänliga för besegrandet av andra i krig och
fred, som därför att de är till välsignelse för
mänskligheten i dess helhet. Vidare kan man
påpeka att det inte är användningen av samma
maskiner och tillgången på samma
bekvämligheter och terapeutiska medel som skapar och
utvecklar en gemensam inställning, en
gemensam kultur. Om naturvetenskapen talar jag
emellertid med en viss tvekan; däremot är jag
fast övertygad om att det såväl för bevarandet
av all europeisk kultur som för de nationella
komponenternas hälsa är nödvändigt att
ständigt stå i kontakt med denna kulturs källor
i Grekland och Rom och hämta vederkvickelse
därur. Jag borde också nämna Israel, men jag
vill såvitt möjligt begränsa mig till den
kulturella och inte den religiösa aspekten.
Det finns andra frågor som författaren
ständigt borde vaka över, frågor som tid efter
annan, än här och än där, inställer sig med
trängande aktualitet. Dit hör frågor som
uppkommer i särskilda sammanhang, när
författarens frihet är hotad. Jag tänker inte bara
på censur, politisk, religiös eller moralisk —
erfarenheten säger mig att sådana problem
måste mötas när de kommer. Jag tänker också
på de faror som officiell uppmuntran och
beskydd åt konsten kan medföra, de faror som
författare skulle bli utsatta för om de som
yrkesmän bleve statens tjänstemän.1 Moderna
statsledningar är i hög grad medvetna om den
nya uppfinningen "kulturell propaganda", även
i fall då styresmännen själva inte är särskilt
känsliga för kultur, och hur nödvändig
kulturell propaganda än må vara under moderna
1 Förr skaffade sig engelska författare ofta sitt
uppehälle som ämbetsmän. Denna form av beroende
av staten gjorde dem emellertid desto friare att
fullfölja sina egna syften och lyssna till sina egna
samveten som författare. Detta var en helt annan sak än
att tjäna staten i egenskap av författare. I framtiden
kommer ämbetsmännen troligen att ha alltför mycket
att göra för att kunna vara författare på lediga
stunder, och ämbetsverken kommer troligen inte att
anställa personer av den typen.
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
