Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gabriela Mistral: Om vaggvisor. Efterskrift 1945 till diktsamlingen ”Ternura”. Översättning av Louise Åkerstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GABRIELA MISTRAL
OM VAGGVISOR
Efterskrift 1945 till diktsamlingen
1ernura
Jag berättade en gång i Lima om den
innebörd, som vaggvisesången kan ha om man
utgår från att modern med den bereder sig själv
en njutning — inte barnet, som ingenting
förslår (såvida hon nu inte gnolar den för en
byting på tre år ...).
På begäran av min förläggare måste jag här
orda en smula om vaggvisans ursprung, därför
att det allra första pipande livstecknet, vare sig
det kommer från ett litet djur eller från
för-fattarmödor, anses ha intresse och betydelse
för folk ...
Kvinnan är den som sjunger mest i denna
värld, men i musikens historia visar hon så
föga skapargeni, att hennes läppar nästan tycks
förseglade. Jag har alltid förundrat mig över
denna vår ofruktsamhet när det gäller att finna
tongångar och bruka dem till sånger, trots att
vi kreoler lever fångna i melodier, som vi
samlar och komponerar alltifrån barndomen.
Varför har vi kvinnor gett oss i kast med
poesien i stället för med musiken? Varför har
vi valt ordet, ett så ansvarsfullt uttryckssätt,
bemängt med intellektualitet, som egentligen
inte är något område för oss?
1 Denna uppsats, det senaste Gabriela Mistral
skrivit, har välvilligt ställts till BLM:s förfogande av
författarinnan under hennes besök i Stockholm i
samband med nobelprisutdelningen.
Hennes författarskap kommer att i ett följande
nummer bli föremål för en essay av lektor Carlos Claveria.
När jag funderade närmare över denna torka
på det musikskapande området, kom jag på den
oas, som vaggvisorna utgör. Säkerligen
skapades de ursprungliga vaggsångerna, de
folkloristiska, de enda verkligt bra, av enkla
kvinnor utan varje konstnärlig eller melodisk
skolning. De första kvinnorna började med att bara
vagga, med knäna eller vaggan; sedan kom de
till insikt om att vaggningen söver bättre, om
den åtföljes av något ljud, men detta ljud blev
inte mer än ett nynnande med slutna läppar.
Snart fick emellertid modern lust att rikta
ord till sig själv och till sitt barn, ty vi kvinnor
kan inte lång tid förbli passiva — fast man
talar om vårt stillasittande — och än mindre
kan vi tiga i åratal. Så sökte och fann modern
ett sätt att tala med sig själv under det hon
vaggade, att småprata med barnet och slutligen
också med natten, som är ett levande ting,
såsom en spansk mystiker uttrycker sig.
Vaggvisan skulle alltså bli ett dagligt och
nattligt samtal mellan modern och hennes själ,
med barnet och med moder jord, som är
synbar om dagen och hörbar på natten.
De som har vakat över sjuka eller övernattat
i det fria och de som vet vad det vill säga att
vänta på en make eller bror, alla de som
upplevat vakan, känner nog, att natten är en
levande mångfald. Natten är legion, som det
står i bibeln om den orena anden. Kanske låter
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
