Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gabriela Mistral: Om vaggvisor. Efterskrift 1945 till diktsamlingen ”Ternura”. Översättning av Louise Åkerstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GABRIELA MISTRAL
vi lura oss att tro, att ljuset mångfaldigar
tingen och att natten enar dem. Sanningen är
nog, att mörkret, denna jättelika och obestämda
frukt, delar upp sig i olika klyftor av ljud.
Eftersom detta gör allting större, dras det korta
ljudet ut, de små formerna sväller, och
därför blir mörkret så innehållsrikt. Den vakande
modern kommer så att leva med i denna
mörkrets värld, som skrämmer henne med sin falska
storhet och befruktar henne med sitt
mångdubbla mysterium.
Kvinnan lyssnar inte blott till barnets
andetag, hon förnimmer även moder jord,
myllrande av avkomma. Så vaggar hon först sonen
av sitt eget kött til sömns, så alla jordens barn
och sig själv, ty sången söver till slut också
den som sjunger ...
Som den indiska gudinnan med sina många
munnar berättar modern i sången om sina
mödor under dagen; hon väver och river upp
sina drömmars väv medan
barnet-som-är-och-inte-är växer upp; hon skämtar om den lille
krabaten, hon anbefaller sin son på allvar till
Gud och på skämt till trollen, skrämmer honom
med bedrägliga hotelser och lugnar honom,
innan han kan hinna tro på dem. Visans text
går från det gycklande till det patetiska, i ett
sioksaekspår mellan skämt och ängslan, mellan
lekfullhet och ångest. (Jag måste bekänna, att
de vaggvisor som tilltalar mig mest, är de
orimliga, därför att här mer än i något annat
fall måste logiken stryka på foten, och det
ordentligt.)
Föga eller inte alls har repertoaren av
vaggvisor förändrats i Amerika. Det är ganska
troligt, att det kreolska folket inte skapat dem
självt utan att man fortsatt att sjunga sådant
som för fyra sekel sedan lånades från Spanien.
Man har idisslat stycken av andalusiska och
kastellanska visor, underverk av graciös
ordkonst. Kanske har vi hängt några fraser på den
ärvda stommen eller lagat den ursprungliga
väven med några kreolska ord och vändningar.
Våra mormödrar ammade, våra mödrar
likaså, gudskelov, men sedan kom en nedgångstid
för den kroppsliga moderligheten, både vad
beträffar antalet barn och i fråga om
kvinnornas vägran att amma, att vara sagornas
"mjöücgivande fikonträd".
Vem skall nu göra dessa visor? Amman, en
betald kvinna, kommer att upprepa dem hon
kan; en annans barn kan likväl inte uppfylla
henne så att hon skapar nya av överflöd på
kärlek och än mindre av överskott på lycka.
Och vaggsången är ingenting mindre än den
ammande moderns andra mjölk. Den liknar
mjölken däruti att den flyter tungt, har en
sötaktig smak och en värme, som kommer från
hjärtat. Hur skall följaktligen den kvinna, som
inte ger bröstet och soin inte känner tyngden
av barnet på sitt sköte, den som inte vaggar
det till sömns, varken dag eller natt, hur skall
hon kunna gnola fram en vaggvisa? Hur skall
hon kunna säga ömsom häftigt kärleksfulla och
ömsom tokigt okynniga ord till sitt barn?
Den bästa sångerskan kommer alltid att vara
modern-källan, som låter dricka av sig i nästan
två år, en tid tillräckligt lång för att få vanans
patina och låta poesins flöde välla fram.
En spansk kollega till mig gjorde sig en gång
lustig över kreolernas stora iver att tvinga fram
folklig poesi, en födelse genom viljans
påverkan, en förtidig födsel. Jag lyssnade till
henne med intresse; en spanjor har alltid rätt
att tala om det språk, han lämnade i arv till
oss och som han fortfarande håller som änden
på en tråd — i sin högra hand, det vill säga
i den skickligaste. Men vad vill de att vi skall
göra? Mycket av det spanska duger inte längre
i denna värld av människor, vanor, fåglar och
växter så helt olika Spaniens. Ännu är vi
Spaniens kunder i fråga om språk, men många
vill gärna ta Nya Världen i besittning. Det är
löjligt att hitta på nytt, men det är också löj-
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
