Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
mästerligt dråpliga repliker, därjämte rörande
på ett varmt, mänskligt sätt.
Någon egentlig handling har inte stycket, ens
för några minuter i sträck. Episoderna skjuts
in i varandra så att en aldrig hinner bli
avslutad förrän den nästa börjar och ställer
sig skymmande i vägen. Människorna är som
fiskar i ett akvarium, ömsom klart belysta
intill glaset, ömsom skymtande i den grumsiga
grönskan av scendjupet. Repliker slungas ut
som aldrig fångas upp, gester blir hängande
i luften somnambuliskt. Det är ett virtuost
psykologiskt akvarellmåleri på våt grund;
penseln sätter in en fläck än här, än där på
papperet, färgen sprider sig, och innan man riktigt
märkt hur det gick till är tavlan färdig,
oemotsägligt riktig och sann, oändligt rik på nyanser
och perspektiv. Ett mästerverk.
Att uppföra sådan dramatik är inga
barnsaker. Det kräver hängivelse, fullkomlig
självutplåning och samtidigt en disciplin som inte
får vara mindre fast för att den måste ske
i mjukaste, glidande tempo. Nya Teaterns
ensemble i Per-Axel Bränners regi lyckades även
denna gång, som den gjorde det i "Måsen".
Den ryska lokalfärgen föreföll åtminstone en
okunnig fullt tillfredsställande, och atmosfären
var avgjort den rätta. Dekorationerna, av ett
nytt namn, Töre Bergh, var kanske inte
märkliga men avgjort konstnärligt uppfattade. Men
framför allt hängde det ju på skådespelarna,
och där hade Bränner valt med fin urskillning.
Ebba Wrede, Gunn Wållgren och Eva Henning
var de tre systrarna, respektive Olga, Masja
och Irina. Gunn Wållgren är ju bland dem den
erfarnaste och mest begåvade, hennes
lärar-hustru ägde just den rätta blandningen av
små-ilsken leda, fördrömdhet och förtvivlan. Ebba
Wrede väckte stark sympati genom en klok,
ömsint teckning av Olga, och det något spända
drag som vidlåder Eva Hennings spel passade
förti äffligt till den stolta, aristokratiska Irina.
Som hennes trogne dyrkare baronen var Bengt
Ekerot alldeles förträfflig: en pricksäker
apparition av lätt degenererad rysk adelsman och
med ett äkta vibrato i uttrycken för den
gossaktiga hjälplösheten och goda viljan. Den
patetiskt misslyckade brodern spelades med stark
komisk effekt och ett slags ursinne av Peter
Lindgren, en överraskande originell prestation.
Eivor Landström hade som hans hustru fått en
roll utanför sitt vanliga ljuva fack och visade
att hon med verklig frenesi kunde illudera det
gemena och fladdrigt ytliga. Nils Ohlin hade
till oigenkännlighet maskerat sig till den gamle
doktorn och lyckades verkligen bära upp
den tyngande utstyrseln. Den beskäftige
latinadjunkten spelades med avväpnande humor av
Sven Lindberg. En talangfull studie i det
blaserat arroganta gjorde Törd Stål som baronens
rival. Den ende som jag inte fann helt
väl-placerad var Georg Funkquist som Masjas
upp-vaktare. Han utförde visserligen rollen med all
tänkbar finess men verkade för godmodig och
inte tillräckligt oroande.
Tack vare Blancheteatern och Nya Teatern
har Stockholmspubliken nu på kort tid fått se
alla Tjechovs stora skådespel i utmärkta
föreställningar. Det är en kulturinsats att vara
tacksam för och ha i minnet, när man tycker
att revyerna breder ut sig för kraftigt på
repertoaren. Georg Svensson
Ond kärlek (Les mal aimés) av Francois
Mauriac. Göteborgs Stadsteaters
Studio.
Den nu sextioårige Mauriac har blivit
dramatiker i sin mandoms september. Hans
debutpjäs, "Asmodée", av år 1937, gick nyss på
Dramatiska Teatern (se BLM n:r VI, 1945,
s. 510), och just nu går n:r 2, av år 1939,
i Göteborg. Man finner där samma varma
kärlek till ungdomen, samma ambivalens gentemot
faders- och familjeväldet och samma
underbara klarhet i stil och komposition som i hans
romaner. De invändningar, som man vill göra,
ligga på annat håll.
Mauriac är dogmatisk jansenist, och som
sådan anhängare av predestinationsläran.
Djupare än alla sociala och psykologiska
motsättningar skär i hans ögon klyftan mellan två
människokategorier, de förkastade och de
benådade. De förra äro innerst alltid osaliga och
ur stånd till varje oegennyttig tanke och
handling, medan de senare väl kunna våndas, frestas
och svikta, men ledas av Gud till det goda
i varje avgörande ögonblick. De förkastade
representeras här av en sextioårig fader, f. d.
militär, som i egoistisk dyrkan håller sin äldsta
dotter bunden vid sin sida som högläsande
hemslavinna, och kör den yngsta med grymma
tyglar av klander. Grannens son har lekt med
flickorna sen de voro barn. Han flirtar en smula
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
