Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Knut Jaensson: Återblick på Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTERBLICK PÅ HARRY MARTINSON
eller av en visa, men oftast är deras musik ett
slags betagande parlando eller ett improviserat
nynnande på en melodi som poeten aldrig bryr
sig om att harmonisera eller instrumentera.
När Martinson kallade en av sina
diktsamlingar för "Natur" (den som kritiken i
allmänhet ansåg borde ha hetat "Onatur") så ligger
i denna titel en karakteristik av nästan hela
hans lyrik, ja av nästan hela hans produktion.
Det betyder inte att det bakom hans poesi och
prosa inte skulle ligga arbete, men det betyder
blaind annat att detta arbete (om man bortser
från hans sista diktsamling, "Passad") är
ojämförligt mycket mer inriktat på att ge de enstaka
orden och meningarna ett eget liv ("Giv doft
i blomma") än på att passa in dem som delar
i en byggnad, avsedd att framför allt påverka
oss genom sin komposition. Men det vore
naivt att tro att diktaren — även i gestalten av
en "natursångare" — skulle skapa utan mönster,
utan artistisk beräkning, utan tanke på —
komposition. Martinsons mönster är livets
skenbara frånvaro av stilisering, hans artistiska
beräkning vill skapa intryck av frånvaro av
beräkning, med andra ord av improvisation,
och hans "komposition" strävar att genom
kontrastverkan nå en syntes, att som
naturen på en gång omfatta Norrlands
skogshallon och "Atlantens vattentundra",
bröstvårtan och Sirius, ett barnaöga och en
vild-dj urstand.
Det var med "Nomad" som Martinson slog
igenom och det var framför allt genom denna
diktsamling, och naturligtvis också genom de
båda följande reseböckerna, som han under
1930-talets första hälft för många kom att te
sig som den primitivistiska livstrons
förkroppsligade ideal, en sundhetens komplexlösa klippa,
ett hämningslöst mönster, en god och modern
vilde. När så det finska vinterkriget bröt ut
och han på ett för alla så iögonfallande sätt
upplevde sin "verklighet till döds", låg det nära
till hands att i hans utveckling tydligare än
i andras tycka sig se tecknad den brant
stupande kurva som den trettiotalistiska livstron
beskrev vid sitt fall ner i det andra
världskrigets dödande avgrund. Men Martinsons
livstro var aldrig så odelat och så okomplicerat
accepterande som man kanske ofta föreställde
sig och den blev heller inte så kuvad som man
kunde ha trott. Han var varken så komplexlös,
ohämmad, sund eller vild som man på sina håll
hade hoppats. Framför allt var själva hans
primitivism och "frejdighet" av ett ganska
annorlunda slag än man ofta trodde.
Man kan kalla "Nomad" för en
impressionistisk diktsamling, men dess impressionism avser
inte att fånga ett hörn av den "objektiva"
verkligheten utan ett hörn av den subjektiva
erfarenheten, av minnet eller av själen,
uppenbarad genom sinnena. Sällan en det
meningsfulla ögonblickets eller den betydelsefulla minn
nesbildens själ i hävdvunnen bemärkelse utan
oftast själen hos ett bagatellartat, ett
"opoetiskt" minne, oretuscherat av reflexionen. Ett
slags själ utan "själfullhet", en "poesi i sak",
utan program. Martinson saknar liksom vanlig
rangkänsla inför fenomenen — och samtidigt
är hans känslighet subtil och "besjälad". Ett
egendomligt drag som inte enbart förklaras av
den moderna realismens känsla för det
opoetiskas poesi, denna känsla som med kraften hos
en eruption bröt fram hos Whitman och fördes
vidare av bland andra Lawrence och Sandburg,
Södergran och Diktonius.
Martinson visar sig från början vara vekare
och graciösare än Sandburg och Diktonius,
nästan oextatisk bredvid Södergran och avgjort
mindre profetisk än Lawrence. Och från
Whitman skiljer han sig inte bara genom en mindre
grad av lidelsefullhet utan också genom en
större intimitet: den värld som möter oss i
"Nomad" är trots havsbruset på avstånd en
intim värld. Men riktigt idyllisk är den inte
och framför allt står luften inte stilla. Tvärtom
går genom hela diktsamlingen ett slags egen-
2 BLM 1946 ii
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
