Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Knut Jaensson: Återblick på Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
domlig rörelse som av knappt märkbara
vindfläktar. Denna förnimmelse av konstanta
luftdrag som i reseböckerna skulle bli så tydlig
("passaden") är i själva verket känslan av den
oerhörda rörligheten hos hans fantasi och
sensibilitet, kanske förstärkt genom intrycket av
hans beresthet.
Men om man redan i "Nomad" finner denna
brytning mellan rörlighet och stillhet eller
intimitet som är så karakteristisk för
Martinson så finns där också en annan lika
betecknande kontrast, den mellan detaljen och
perspektivet:
Vårvinterafton och tö.
Pojkarna ha tänt en snölykta.
För den som for förbi i rasslande kvällståget
skall den stå som ett rött minne i tidernas grå,
ropande, ropande ur risiga skogar i tö.
Och aldrig kom resanden hem,
men i lykta och stund låg hans liv.
Just i syntesen av j ord och rymd ligger,
innehållsligt, styrkan i Martinsons poetiska grepp
eller kanske snanare i själva den naturlighet
med vilken» han knyter ihop det försvinnande
med det varaktiga, det begränsade med
utsikten, detaljen med sammanhanget. Han är
precis lika närvarande i det "röda" minnet
av pojkarnas stillastående snölykta, för alltid
försvunnen^ som i den svepande överblicken
av den framrusande livsresenärens många
decennier. Han står stilla och flyger
samtidigt. Han älskar droppen och han älskar
havet.
Den martinsonska blicken är å ena sidan
kontemplativ och sammanfattande, å andra
sidan rusar den med snabbheten hos en
skottspole mellan ett otal fenomen och stämningar.
Mot ett myller av sammanträngda minnesbilder
i en dikt som "Norrlandstimmer" står de få
streckens lakoniska uttrycksfullhet i dikten
"Ute på havet":
Ute på havet känner man en vår eller en sommar
bara som ett vinddrag.
Den drivande Floridatången blommar ibland om
sommaren,
och en vårkväll flyger en skedstork in mot
Holland.
Dikten har ju en kinesisk ton som
överraskande ofta återkommer i "Nomad", ja även
i "Natur". För övrigt är Martinsons mildhet
genomträngd av humor, hans naturkänsla
förenad med saklighet och hans vardag förstorad
av perspektiv på ett slags kinesiskt sätt.
Man kan gott hålla med om att hans följande
diktsamling, "Natur", som helhet inte är lyckad
och ändå konstatera att kritiken bedömde den
för snävt. Den är ojämn, fragmentarisk och
kantig men vad som framför allt chockerade
— och den verkade delvis som en chock — var
kanske den blandning av stildrag från Eddan,
"Bröderna Grimms sagor" och
"Tolvskillings-operan" med vilken Martinsons fantasi i
burleska hopp kretsade kring sociala och politiska
problem, där "erst kommt das Fressen, dann
kommt die Moral" blev till parollen1: först
Mid-gårdskorv och Världslimpa, sedan själens
sidenfrågor och det stora Un-iversalhutet. Men detta
sätt att uttrycka sig var knappast onaturligt
för en naiv sagofantasi med kosmisk inriktning
och uppsluppen lekfullhet. Lek och allvar har
alltid varit grannar hos Martinson. Dessutom
är barndikternas sagostämning i "Natur"
fullkomligt strålande, naturlyriken ofta utsökt.
Och reflexionsdikter som "Fattigdomen" eller
"Problempanorama" var något nytt i
Martinsons poesi. Av porträtten är det berömda "Van
Goghs själ" märkligt och gruppbilden "Pigor"
tillhör de få, verkligt levande dikterna i den
kollektivistiska tvärsnittsgenre, som framför
allt Whitman, Lawrence och Sandburg hade
bragt på modet i trettiotalets Sverige:
Där fanns pigor med jungfrudunkel,
med legenden i schalen
och digra frågor i hindklara ögon.
Maria gick
med vit andedräkt
över världens höstkalla scen.
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
