Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
"Lyssnade till värmen", "berövats vad som
tillkom henne" — idel ögonblicksfotograferade,
personliga, familjära och föga litterära
iakttagelser, det obearbetade livet helt enkelt. Enär
de är personliga för Lawrence blir de
personliga för oss. Vår iakttagelseförmåga fungerar
i allmänhet utan någon medveten avsikt, ur
det ordnade livets synpunkt, samhällets, vårt
arbetes o. s. v. är den motspänstig. Den
levererar till själen, som inte går att organisera.
Och själen går inte heller att kommendera,
liksom den inte heller kan kompromissa. Jämför
t. ex. gruvarbetaren i "Jimmy and the Desperate
Woman":
"Dom utnyttjar mig allihop", sade han för sig
själv, nu med ett hårt och slutgiltigt tonfall och med
blicken ut i rymden. "Nere i schaktet utnyttjar dom
mig och ger mig lön, sådan den nu är. Hemma
utnyttjar dom mig och min fru sätter fram maten som
om jag var kund i en butik."
"Men vad väntar du dig då?" utropade Jimmy och
flyttade sig oroligt i stolen.
"Jag? Vad jag väntar mig? Jag väntar mig
ingenting. Men jag ska säga dig en sak ..." han vände sig
om och såg Jimmy rakt och hårt i ögonen. "Jag
tänker inte heller finna mig i vad som helst... Om jag
ger efter för kolet och går ner i gruvan och gör åtta
timmars slavarbete, mer eller mindre, så får någon
lov att ge efter för mig."
Gruvarbetaren är en Motvalls käring, en av
de stående komiska figurerna eller helt enkelt
en grovt envis sälle, men själen är neutral, och
den kan man inte göra någonting åt. Lawrence
skriver om den del av vår natur, som det inte
går att göra någonting åt. Han visar oss
vårdslöst saker och ting, sådana de måste vara,
antingen de vill eller inte:
En flat, grund, alldeles övergiven dal, vid som en
skål under himlavalvet, med klippsluttningar,
bråddjup och slänter, grå av stenras runtomkring och
snöremsornas sick-sack och istappar som hänger ner och
smala floder, strömmar och floder rusar ner från
många platser, neråt i vattenfall, i kaskader och i
trådar, ner i den vida, grunda dalgången, beströdd
med oräkneliga klippblock och stenar och inte ett
träd, inte en synlig buske.
Så ser naturen ut — överallt och kan inte
ändras.
Det är intressant att ställa mot varandra en
ytterst medvetet utarbetad bok som Beninetts
"The Old Wives’ Tale" och Lawrences "Sons
and Lovers". Båda skildrar familjeliv under
en mansålder. Bennett plockar fram
strump-stickorna och arbetar exakt efter ett yttre
mönster. Han sympatiserar, ömkar och upp-
finner. Och han intar en nedlåtande attityd.
Med vårt inre öga kan vi uppskattningsvis ånge
måtten på de handlande personerna i varje
roman. Bennetts figurer är små, miniatyrer,
s dda uppifrån, när han betraktar dem på
skrivbordet. De är nog små för att stå där.
Personerna i "Sons and Lovers" är mindre
fullkomliga ur detalj synpunkt. Många av dem
är en smula suddiga, så att vi inte alltid är
säkra på att fokusen är den rätta, men de
uppträder i naturlig storlek. De är lika stora som
Lawrence. De går i vägen för honom och han
går i vägen för dem. Han har flyttat in i dem,
tills de växt till normal storlek. Man följer
Constance i "The Old Wives’ Tale", man går
med Mrs. Morel i "Sons and Lovers". Man är
lika osäker som hon, från den ena dagen till
den andra. Själva den röriga berättartekniken
i boken med dess förbryllande tidsföljd, dess
klumpiga hopp fram och tillbaka, väcker en
känsla av igenkännande: livet spretar ut och
sprider sig åt alla sidor, byggs upp av
påminnelser och hänger slakt ner mellan de olika
tillfällena av klarhet. De ryska romanförfattarna
hade samma intresse för det slappa livet, vars
kriser börjar utvecklas så långt från det öppna
utbrottet och ibland rensar det spår, där ett
väntat drama skulle gått fram; dessutom
upprepas de svaga kriserna, utan kraft nog för ett
häftigt utbrott. Det långdragna i historien med
Miriam är t. ex. skickligt utfört. Lawrences
känsla för människors naturliga storlek är hans
speciella gåva; det är också hans svaghet, men
om vi letar efter en författares förtjänster
återfinner vi dem ofta där han håller på att slingra
sig utikring sina svagheter. Lawrence är en
rörig och ofta ledsam berättare, fullkomligt
obevandrad i kompositionens konst: "All right",
tycks han säga, "låt människornia framsläpa
sina släpande dagar så gott de kan. De kommer
i alla fall att röra sig och betvinga er just
därför att de släpar sig fram, därför att jag
ögonblickligen låter er dela deras tillvaro i
gruvarbetarens stuga, i fabriken där Paul Morel
arbetar och på lantgården, där han tillbringar
sin semester. Ni kommer att andas med dem."
Det är Lawrences förmåga att låta läsarens
bröst liksom stiga och sjunka allteftersom
bokens personer andas i obevakade ögonblick,
under förspillda timmar och otydbara dagar
i deras liv, som gör "Sons and Lovers" till en
klassiskt trogen bild ur engelskt liv. Det finns
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
