Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
inte i den engelska litteraturen en enda roman,
som kommer vanliga människor så nära in på
livet, ty i sina bättre partier — det finns dåliga
också — registrerar denna bok känslorna med
deras eget språk. Beskrivningen av äldste
sonens död, de många scener, som skildrar
faderns små vanor, hur han tvättar sig, visslar
i trädgården, hans tveksamma ogillande eller
ånger, de små utflykterna i trakten, allt är
utsökt gjort. Engelskt arbetarliv präglas av
misslyckanden, tafatthet och besvikelser, och
Lawrence spårar troget och med glödande iver
dessa egenskapers uppkomst och enskildheter.
Den livstrohet och den ödmjuka anda, som
tillsammans utmärker de tidigare partierna av
"Sons and Lovers" uppnår han sedan endast
i en handfull noveller, av vilka "Odour of
Chrysanthemums" och "The Sick Collier" tycks
mig vara de mest verkningsfulla. Det gäller om
Lawrence som om så många engelska
prosaförfattare, att han skrev bra endast då han
behandlade sin barndomsmiljö.
Det går på tok med "Sons and Lovers" när
Lawrence börjar fara med osanning, d. v. s.
när han börjar resonera, som t. ex. i avsnittet
om Miriam, vilket ofta är irriterande och oklart.
Jag har alltid varit förtjust i historien med
Clara Dawson, dels därför att den börjar bra,
men också för den groteska episoden när Claras
mor stridslystet sitter uppe och väntar, i avsikt
att hindra det finklädda paret från att gå i säng
tillsammans. Denna scen präglas av en sorts
skamsen galghumor och innehåller många
riktiga iakttagelser. Visst är "Sons and Lovers"
ett lappverk — författaren skrev om den flera
gånger — och engelska författare, som skriver
självbiografiska romaner, tycks kasta sig rätt
in i uppgiften, utan varje begrepp om vad som
skall hända i mitten av boken. Lawrence
försöker lura oss beträffande sin ungdomshistoria:
upprorsandan bröt ner den anda av trohet mot
föremålet, som är nödvändig för ett konstverk,
och förde med sig en skamkänsla, inte bara
över liden smälek utan också över upplevd
lycka. Den undertryckta hemligheten är att
Pauls omgivning gjorde honom till en
känslomänniska som Miriam och dessutom till en
snobb. Detta diskuteras en smula undvikande.
Det utföres aldrig närmre.
Ur formell synpunkt tillförde Lawrence den
engelska romanen ett par viktiga nyheter. Han
förde in nytt stoff. Han lät läsaren så gott som
själv skriva romanen genom att författaren gav
honom ögonblicksiakttagelser och lät de trådar
slakna, som styrde dockorna. Liksom ryssarna
lät han huvudpersonernas liv bli viktigare än
intrigen. Med utgångspunkt från Meredith
utvecklade Lawrence den tanken, att människor
icke besitter några individuella egenskaper utan
tillhör vissa psykiska typer; deras liv bringas
att stelna genom författarens hugskott. Efter
"Sons and Lovers" utvecklas inte hans
personer; de är stelnade gestalter, som dramatiskt
rör sig mot ett visst öde. Detta synsätt upptogs
av marxistiska efterföljare till Lawrence. Han
gav romanen ett ämne i stället för en intrig.
I synnerhet använde han i sina noveller en
knapp, statisk metod för att beskriva personer,
så att t. ex. "The Prussian Officer" utgör en
serie upprepade påståenden om två män,
kulminerande i den slutliga tragedin. Denna spända
och t. o. m. ursinniga metod blev uthärdlig
genom det vardagliga ljudet av Lawrences egen
röst, d. v. s. läsaren tror att ban genast säger
alltsammans själv. Metoden har uppkommit ur
en svaghet: Lawrence blir klumpig och
alldag-lig när det gäller vanligt enkelt berättande, och
han är för egoistisk och för litet ödmjuk för
att veta hurdana människor verkligen är. Men
till novellen, som kan uppbära ett
bravurnum-mer, utgör detta summariska skrivsätt ett
värdefullt tillskott, ehuru vi, liksom hos Meredith,
måste ta i betraktande en viss teatralisk
onaturlighet. Liksom Meredith (och Hall Caine)
skriver Lawrence så att säga för full hals och
gruffar friskt på sitt ämne. Endast hans
utomordentliga känsla för fysiskt liv och de tillfällen
då han ramlar ner till naturlighet räddar dessa
retoriska berättelser. Man får en känsla av att
det till slut blir gruvhistorierna, saker som
"The Fox" och den flödande ironin i
berättelser som "The Rocking Horse Winner", som
kommer att helt och hållet överleva. Vad resten
beträffar, får vi nöja oss med att fiska upp
hans beskrivande partier. När han en gång
ryckts upp från the Midlands och från sin
samhällsklass, upphörde Lawrence att vara
romanförfattare; han blev en resenär, en litteraturens
ständige gruvarbetare, ute på en omättlig, alltid
gäckande guldrusch. Hans lysande, ovanliga
fynd ligger begravna under högar av
predikantbagage, innehållande diverse skriverier om
människor och det statiska liv, som han inte kunde
fördraga. V. S. Pritchett
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
