Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Per E. Rundquist: Berätta om David. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER E. RUNDQUIST
men han kände inte längre behov av att röra
vid henne. Känslan av hennes smala, taniga
arm satt kvar i hans fingrar, och den spred sig
med sin tanighet genom hans kropp, och han
blev till en gammal, lufsande hund, som bland
möbler och dofter söker sig sin vanliga viloplats
bredvid den värmande, nynnande brasan — en
gammal tandlös hund som fått ett jätteben,
som han inte kom någon vart med, men som
han i sin varma vrå kunde drömma, att han
gnagde och tuggade och krossade och fick
märgen ur... Men plötsligt tyckte han hon
gick mot dörren, och han greps av en
våldsam skräck och sprang fram och sträckte ut
händerna som för att hejda henne.
— Vad tänker du göra? sa han.
— Tänker göra?
— Tänker du gå?
— Gå?
Han stirrade på henne, och hennes ansikte
var naket, och han såg rynkorna och vanan
och åldern •—- men ingen kraft till att gå. Och
han sa:
— Vi stryker ett streck över det här. Det
hände ju för så länge sen. Vi stryker ett streck
över det. Vill du?
— Varför gick du hellre till pigorna än till
mej? sa hon, men det var som om hon riktat
frågan till sig själv och var för trött att svara,
och hon sjönk ned i sin fåtölj och lade
händerna till vila i knät.
— Vi stryker ett streck över det, sa han.
Vi har ju inget annat att göra. Ingenting alls.
Varför skulle vi komma upp med det här?
Jag förstår inte ...
— Finns det inte, sa hon trött, finns det inte
något, som kallas för tredje graden? Liknelsen
kanske haltar, men jag menar bara att det är
ju så, att när någon blir riktigt, riktigt trött,
blir han likgiltig för vad han säjer, om det så
störtar honom i fördärvet.
— Är det då verkligen så hemskt? sa han
nästan vädjande och såg sig om i rummet, som
väntade han sig svar därifrån. Är det då
verkligen så hemskt?
— Kanske inte..., sa hon. Men — det är
kanske det hemska — att det inte är så hemskt
nu längre.
Han nickade i en känsla av, att han på något
sätt måste svara henne. Men han tänkte: Du skulle
inte tro mej, du skulle inte tro mej, om jag talade
om hur många gånger du varit mej otrogen med
David–och med många andra. Jag tror mej
inte själv, tänkte han. Jag tror mej inte själv...
Med David... Och han såg på henne och tänkte:
Berätta om David! Och han sköt undan tanken
med våld, men den var där igen och gjorde
honom blodöverfylld och het, och han tänkte,
skräckslagen att det skulle höras i det tysta
rummet av den tysta kvinnan, som var hans
hustru: Berätta om David! Berätta om David!
— Du tycks ta det hårdare än jag, sa hon
och såg på svettpärlorna på hans panna. När
du först sa det, tyckte jag ett ögonblick det
var fruktansvärt, nu gör det mej konstigt nog
knappast någonting. Knappast någonting... Är
det konstigt — är det hemskt? liksom frågade
hon sig själv. Och mitt eget..., sa hon.
Berätta! tänkte han.
— Och mitt eget, sa hon, är inte mycket att
grubbla över. Jag kan inte hjälpa, att jag har
skyllt det på dej — men nu orkar jag inte det
heller.
Hon tystnade, och han väntade. Brasan
falnade, men ingen tände ljuset. Det blev svart
och tyst, och han satt inne i den svarta
tystnaden och tänkte: Nu berättar hon inget mer.
Hon berättar inte om David. Och plötsligt tände
hon ljuset, och rummet sprang fram stelt som
i givakt och mjuknade långsamt kring dem.
—- Det är lördagskväll, sa hon. Jag skulle
vilja känna skillnad på en lördagskväll och en
vanlig kväll... Kan du inte åtminstone ta mej
med på teatern nån gång?
— Jo — jo visst, sa han. Och han rös till
och tänkte: åtminstone på teatern!
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
