Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Nils Beyer: Strindberg som teaterkritiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
STRINDBERG
SOM TEATERKRITIKER
Som bekant var det i slutet av 1873
Strindberg skrev det berömda Sandhamnsbrevet,
som hade till följd, att han blev anställd i
Dagens Nyheter. I december tillträdde han
platsen och stannade till påföljande vår, då
han råkade i tvist med tidningens
huvudredaktör, Rudolf Wall, och gick.
Till de mångskiftande arbetsuppgifter, som
Strindberg skötte på den då för tiden mycket
idylliska redaktionen, hörde även
teaterkritiken. Han berättar därom i "Tjänstekvinnans
son" —- men endast i förbigående och
uteslutande ur synpunkten av den effekt hans
kritik gjorde på artisterna. "Han hotades med
stryk av skådespelarna för sina
teaterrecensioner", är Martin Lamms karakteristiska
sammanfattning. Andra forskare har också
smittats av den kallsinnighet, med vilken
Strindberg i självbiografin berör sin
teaterkritiska verksamhet, och synes ha uppfattat
denna närmast som en hämndeaktion mot de
kungliga teatrarna som refuserat hans "Mäster
Olof".
Det ringa intresse, som Strindberg efteråt
ägnar sin teaterkritik, har emellertid sina
särskilda orsaker. Då han under de kritiska åren
efter Giftasprocessen gjorde upp sitt livs facit,
intog han överhuvud en skeptisk hållning
gentemot den traditionella teatern. Han ansåg, att
denna spelat ut sin roll. "Alla betydande
författare", heter det i "Jäsningstiden", "välja
annan, lämpligare form för de stora frågornas
behandling." Samma kritiska uppfattning är
det också som ligger till grund för hans
naturalistiska teaterreformation några år senare
— i slutet av åttiotalet -— och som i förordet
till "Fröken Julie" fått den
intelligensaristokratiska motiveringen, att teatern har "alltid varit
en folkskola för ungdom, halvbildade och
kvinnor, vilka äga kvar den lägre förmågan
att bedraga sig själva och låta sig bedragas,
det vill säga få illusion".
Det är en teaterföraktare, som skrivit
"Tjänstekvinnans son", och detta har satt sin
prägel på framställningen. För att vara skriven
av vår störste dramatiker är denna
självbiografi förbluffande litet givande som
teater-historisk tidsbild. Man måste därför gå till
andra källor för att få en inblick i Strindbergs
syn på teaterkonsten, både sådan denna tedde
sig i början av sjuttiotalet i Stockholm, och
sådan han själv drömde om att få forma den.
Härigenom får hans teaterkritik ett alldeles
bestämt intresse, allra helst den som han skrev
i Dagens Nyheter under vintersäsongen 1873—
1874, och som kommer att utgöra tyngdpunkten
i den följande framställningen. Då
recensionerna — så när som på ett enstaka
undantag — inte är samlade i bokform, blir det
nödvändigt att citera tämligen långa stycken.
Materialet ligger begravet i gamla
tidningsårgångar och kan därför förutsättas vara
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
