Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Mörten Röde
Martin Andersen Nexö: Mörten Röde.
Översättning av Henry Peter Matthis.
Arbetarkultur 1945. 4 delar. 24:—.
Den sista delen av Martin Andersen Nexös
vackra och harmoniskt avklarnade "Minnen"
kom ut 1939. Då var dess författare sjuttio år,
och många trodde nog att dessa memoarer var
den store arbetardiktarens sista ord, ett
mäktigt livsverks värdiga slutsten. Men redan 1940
började han full av stridshumör skriva på
"Mörten Röde", säkert ytterst stimulerad av de
våldsamma angrepp som riktades mot honom
i samband med hans ställningstagande under
finsk-ryska vinterkriget. Romanen påbörjades
i det ockuperade Damnark men fick givetvis
fullbordas i landsflykt. I sitt företal antyder
han att denna bok kan betraktas som hans
politiska testamente, och den är en klar
bekännelse tiill den strikt kommunistiska
partilinjen.
"Mörten Röde" är en direkt fortsättning på
mästerverket "Pelle Erövraren" och samtidigt
en frän uppgörelse med den socialdemokratiska
reformism, som Andersen Nexö själv
sanktionerade i den tidigare boken. "Pelle Erövraren",
som skrevs mellan 1906 och 1910, skildrade
arbetarrörelsens hårda kampår och slutgiltiga
genombrott, medan "Mörten Röde", som går
fram till 1918, målar den besvikelse, förvirring
och försumpning, som enligt Nexö blev
resultatet av försöket att "sammanpara proletariatet
och borgerskapet". Med sin vanliga breda och
människomyllrande skildringskonst åskådliggör
Nexö hur den småborgerliga rötan sprider sig
genom hela partiet, ytterligare förvärrad av
speciellt den tyska socialdemokratins så gott
som motståndslösa kapitulation i samband med
det första världskrigets utbrott. Han ger en
övertygande bild av massornas dova
liknöjdhet, av ledarnas försiktiga lurpassande och
småpamparnas cyniska streberi och korruption,
drar fram i ljuset de arbetslösas och utblottades
eländiga tillvaro i det uppreklamerade
sam-hällsparadiset och de högre klassernas många
olika knep för att avväpna den hotande
sam-hällsfaran. De viktigare personerna är till stor
del desamma som i "Pelle Erövraren", men
belysningen är en annan. Pelle Erövraren själv,
partiets obestridde ledare, har förvandlats till
en litet dryg och passiv taktiker. Han har
paralyserats av sin ansvarskänsla, anser att
massorna är omogna och måste ledas som små
barn. Hans motspelare är den gamle vännen
Mörten Röde, som i artiklar och föredrag
försöker hävda klasskampens oförsonliga linje
och på så sätt fungerar som hans dåliga
samvete.
Det är onekligen djärvt av en författare att
så lång tid efteråt skriva en fortsättning på en
redan klassisk roman, och det är ganska
naturligt att "Mörten Röde" rent konstnärligt inte
kan jämföras med sin berömda föregångare.
Man saknar den svepande kraften och
intensiteten i scener och människoskildring, den
levande pulsen — känslan av nuets oerhörda
spänning och möjligheter — har mattats, och
alltför mycket är sett genom det avlägsna
minnets slöja eller ur efterklokhetens spetsigt
dogmatiska synvinkel. Pelle själv är knappt att
känna igen, hans monumentala,
handlingskraftiga gestalt har krympt ihop till en villrådig
och kompromissande socialdemokratisk
symbol, som måste fråga Mörten till råds i det
mesta utan att dock våga följa hans råd.
Per-spektivet är ganska osäkert, människorna
betraktas än av den dogmatiske politikerns och
än av den varmhjärtade diktarens ögon, och
följden blir att de uppför sig ganska ryckigt
och irrationellt. Inte heller vill de myllrande
många och ofta goda detaljerna forma sig till
en klar och överskådlig helhet.
När Jules Romains började skriva på sin
stora kollektivistiska romancykel "Les hommes
de bonne volonté" ansåg han att den tid
när man kunde gruppera en samhällsanalytisk
roman kring en enda centralgestalt var
oåterkalleligt förbi, men det är just det Andersen
Nexö har gjort i "Mörten Röde". Allting är
sett genom Mörtens ögon, och på så sätt lär vi
visserligen känna honom grundligt, men på
bekostnad av de övriga huvudpersonerna. Hans
hustru Vera, som han är förenad med i ett
sällsynt olyckligt och påkostande äktenskap, är till
exempel ytterst åskådligt skildrad, men hennes
inre, som är en gåta för Mörten, förblir också
en gåta för läsaren. För det lidande som tar sig
uttryck i det som folk i allmänhet kallar elakhet
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
