Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
livlös att han lagts på lit de parade i frack och
begråts med krokodiltårar av hustrun, ett
tragg-ligt och uddlöst skämt, som inte har i filmen
att göra. Episoden blir belägg för att fransk
film numer ofta tappar stilen.
Jan Olof Olssön
Krigskorrespondenten (G. I. Joe). William
Wellman. United Artists.
Det märkliga med "Krigskorrespondenten"
är att den är den första pacifistiska filmen efter
detta världskrig. För all del, det är inte någon
flammande appell, men filmen understryker
med lågmäld intensitet vad som för tjugu år
sedan ansågs som självklart: hur kriget
degraderar individen och hur meningslöst slitaget av
mänskligt material är. T. o. m. råttorna har det
bättre än den amerikanske infanteristen, får
Ernie Pyle säga vid ett tillfälle, och det är också
vad filmen huvudsakligen handlar om. Man
följer ett par soldaters liv i en gyttja som inte
står Verduns efter, under den pressande och
blodiga belägringen av Monte Cassino, då den
allierade moralen sjönk mot nollpunkten efter
svåra bakslag. Den oerhörda tristess filmen
utstrålar känns dock även för åskådaren
prövande, och själva den försynta tonen blir till
förfång för filmen. Man saknar också en klar
politisk linje bakom "Krigskorrespondenten",
som efter ett par osedvanligt bittra slutscener
kring det nästan helt förintade kompaniet
mynnar ut i en vag frihetsapoteos och en naiv
förhoppning om "aldrig mera krig". Likväl
betyder "G. I. Joe" för Wellman ett nytt prov på
det virila handlag han demonstrerade i "Möte
vid Ox-oket", och om också den italienska
miljön inte är så väl träffad, imponerar
människoskildringen desto mera genom sin realism,
och man antecknar även en frisk och
humoristisk syn på soldaternas sexualproblem, helt fri
från cynism. Pavane
Klockan i Adano (A Bell for Adano). Henry
King. Fox.
Jolin Herseys roman skilde sig från flertalet
krigsskildringar genom sin naiva idealism och
fräscha ilska över fascistiska metoder hos de
allierade, och intet av detta har överflyttats till
filmatiseringen. Storyn har hyvlats och slickats
tills den passat till en glorifiering av den
amerikanska hyggligheten, och det är en sjusär-
deles samling feta och lismande dagos major
Joppolo råkar ut för under sin korta period
som ockupationschef i Adano. Denna grova
karikering av den italienska civilbefolkningen
är lika osmaklig som friseringen av romanens
buse, den brutale översten, till vilken Patton
som bekant stått modell. Mulåsneepisoden är
i filmen mycket menlös, och Joppolos kamp
mot övermäktig byråkratisk ondska har
reducerats till en ointressant skärmytsling. Bortser
man från faktum att bokens idé totalt
förfuskats, får man ändå bara fram en släpig och
teatralisk film utan många ljuspunkter. John
Hodiak, som imponerade i "Livbåt", gör en
tämligen slapp och kraftlös Joppolo, och Gene
Tierneys fiskarflicka är rena skämtet. Pavane
Den långa natten (Deadline at Dawn). Regi:
Harold Clurman. Manus: Clifford
Odets. RKO Radio.
"Den långa natten" lovar det mesta: en
nattlig New York-skildring med pressande
dramatisk intensitet kring några storstadsexistenser,
signerad Clifford Odets. När man sett filmen
till slut tvingas man dock slå fast, att den
verkar mera S. S. van Dine än ung amerikansk
dramatik. Det är en renodlad kriminalfilm,
klassiskt 30-talsmässig både till innehåll och
form. Odets har fört berättelsen rakt in i det
New York han känner så väl och skildrat med
sådan brio, och kring en matros på
permission har han grupperat en samling människor
ur sitt vanliga galleri: danshaksflickan,
gangstern, droskchauffören, jazzpianisten,
baseball-spelaren — några människoöden, som glimtar
förbi i den kvava sommarnattens New York.
Men det blir aldrig tid för Odets’ sociala
indignation att göra sig gällande, inte ens när det
är dags att avslöja orsaken till det mord kring
vilket filmen rör sig — det är varken
socialekonomiska eller djuplodande psykologiska
motiv bakom det, enbart sentimentala. Odets
visar sig påfallande Hollywood-minded. Att för
den skull misströsta om hans framtid är onödigt.
Han har varit i filmstaden förut och skrev bl. a.
den makalösa melodramen "Generalen dog i
gryningen" — och kom ändå tillbaka till New
York-scenen med "Golden Boy" och "Rocket
to the Moon". Han är tydligen bara över i
Hollywood och förstärker kassan ett slag, och
det är honom väl unt. Jan Olof Olssön
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
