Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
barnsben omgiven av kvinnlig dyrkan och
under hela sin mannaålder omättligt hungrig
efter ära, berömmelse och hyllning. Dessa
egenskaper stötte i sin tur bort Axel Lundegård,
som till en tid efterträdde Levertin som
Heidenstams förtrogne och som med sin större
sakkunskap och mer utvecklade förmåga av
analytisk reflexion övade inflytande på hans
medeltidsromaner. Även i fråga om dessa presterar
Böök en sorgfällig källkritisk undersökning och
kan särskilt framvisa Henrik Schücks
grundläggande betydelse för Heidenstams
Birgitta-uppfattning.
När det gäller de polemiker, vari
Heidenstam invecklades, har Böök svårt att uppnå
den eftersträvade allsidiga förståelsen; han
har ju själv sedan nitton års ålder varit
skaldens trogne vapendragare och är naturligt
benägen att ge alltför stora proportioner åt
lektor Nils Linders språkpedagogiska
myggbett, som Levertin på sin tid bagatelliserade
och skämtade bort. Och i fråga om
Strindbergsfejden, vari Böök själv deltog som en av
Strindbergs hätskaste belackare, har han trots den
skönjbara ansträngningen inte lyckats intaga
en opartisk hållning. Han vill sålunda inte inse,
att Heidenstams karakteristik av Strindbergs
produktion var minst lika nedsättande och
orättvis som dennes av 90-talisternas, och
betecknande nog kringgår han helt själva
huvudfrågan, där annars de alra flesta numera torde
vara eniga om att ge Strindberg rätt: det är
han som varit den store förnyaren av vår
litteratur. Men detta förvånar inte med tanke på
Bööks tidigare behandling av Strindberg och
Fröding. Mer häpnadsväckande är det då, att
han inte finner tillnärmelsevis lika superlativa
uttryck vid värdesättningen av "Nya dikter" som
inför andra samlingen. Möjligen beror det på
att Böök en gång läste "Dikter" med ynglingens
förmåga av oreserverad hänförelse, och att
detta ungdomsintryck blivit bestående. Eljest
förefaller det mig självklart, att Heidenstams
poesi uppnår de högsta alptopparna först i och
med de små centrallyriska, nästan Goethe-artade
reflexionsdikterna i tredje samlingen, och att
det är med dem han gör sitt inträde i
världslitteraturen. Men den rena lyriken och
levnadsvisdomen är kanske inte Bööks sak, bland annat
därför, att han, med all sin överlägsenhet i
analysen av ett diktverks psykologiska
innebörd, dess motiv och idéinnehåll, inte alls äger
motsvarande förmåga till konstnärlig och
versteknisk karakterisering. I sista hand är det
måhända endast poeter som äro i stånd att fånga
och reproducera poesins väsen, detta mystiska
fluidum, lika hemlighetsfullt och lika
svårgrip-bart som någonsin violinistens konst.
Till silut nödgas jag bestrida, att "vila med
värdighet" är en fullt riktig rubrik över
skild-ringen av Heidenstams långa levnadsafton.
Käte Bang har haft ett och annat att förmäla
som går i xiakt motsatt riktning, bland annat
om skaldens monomana intresse för blodiga
och makabra ruskigheter. Den åldrande
Mala-testa bekajades av en ganska ovärdig
kommunistskräck, betingad av omsorgen om det
egnia kassaskrinet; det stolta, aristokratiska
penningföraktet hos "Medborgarsångens" skald
förbyttes i knäfall för det borgerliga
penningväldet, och förblindad av myten om
Versailles-fredens hårdhet aktade han inte för rov att
bespotta Prometeus och upphöja tidsguden,
världshärskaren Zeus. Sedan får man väl skriva
på åderförkalkningens och senilitetens konto
hans partiella sympati för de råa och
fanatiska masslidelser, som piskades upp i Italien
och Tyskland. Bööks kommentarer härtill äro
ofta färgade av hans egen ovärdiga hållning
under världskrisens år. Men om Heidenstam
gälla slutligen hans egna ord:
Förglöm vad gubben, skrämd, med bruten kropp
då viskar i sin gamla ammas öra,
men minns vart ord, han tvang en värld att höra,
när han stod upprätt på sin levnads topp!
De kritiska randanteckningar som här gjorts
till Bööks nu fullbordade, monumentala
levnadsteckning över Heidenstam ha inte avsett
att undanskymma det självlysande faktum, att
denna utgör en av de yppersta insatserna i
svensk litteraturforskning. Boken intar sin
självfallna plats bland verk sådana som Söderhjelms
om Levertin, Landquists om Fröding, Lamms
om Strindberg, Fogelqvists om Karlfeldt och
Elin Wägners om Selma Lagerlöf — med andra
ord: den kommer för överskådlig tid framåt
att förbli det grundläggande verket om den
store svenske diktaren Verner von Heidenstam.
Holger Ahlenius
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
