- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XV. 1946 /
405

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - John Hayward: Brev från London. Översättning av Marianne Levander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BREV FRÅN LONDON

pund för en ny roman — skulle väl ha valt att
förtjäna pengarna genom att skapa ett ur alla
synpunkter nytt verk, i stället för ett i den
gamla och redan godtagna formen.

Visserligen hade Rosamond Lehmann mindre
skäl än de flesta yrkesförfattare att utnyttja den
inkomstbringande sidan av sitt författarskap.
Genom sin härkomst och samhällsställning har
hon alltid på sätt och vis förblivit amatör.
Ehuru hon, enligt vad hon själv medger, anser
författande vara ett ansträngande arbete, ger
hennes böcker intryck av att vara skrivna för
författarinnans blotta nöje att få ge uttryck åt
sig själv — eller, om nöje är ett alltför
lättvindigt ord, åtminstone emedan hennes drift
att skriva dem varit oemotståndlig. Arbetet må
ha varit mödosamt, men det är aldrig forcerat;
inte i någon av hennes romaner känner man
trycket av en hårt driven penna. De är alla,
liksom barn i ett lyckligt äktenskap, kärleksverk.

Jag har tidigare hänsyftat på Rosamond
Leh-manns lyckligt lottade ställning i samhället, och
eftersom miljön i hennes romaner rymmer så
pass mycket av hennes egen miljö — hennes
senaste berättelser är faktiskt självbiografiska
skisser — är det kanske på sin plats att
kortfattat antyda sambandet mellan dessa miljöer.
I dessa osäkra och vanskliga tider är det en
angenäm villfarelse att tro, att barndomen för
dem, som i likhet med Rosamond Lehmann
föddes i England under århundradets första
decennium, var tryggad och lycklig; att en
guldålders nedgående sol förgyllde deras
barnvagnar, och att tiden liksom i P. G. Wodehouses
romaner endast mättes av de skuggor som de
patriciska cedrarna kastade över de
oklanderliga gräsmattorna på de ståtliga engelska
herresätena. Denna förtrollande illusion skapas
omsorgsfullt av Rosamond Lehmann själv i
hennes tidigaste romaner — "Dunkelt svar",
"Första balen" (An Invitation to the Dance)
och "Ett farligt möte" (A Note in Music) —
men det är illusionen hos en hägring, en åter-

spegling i tiden och inte ren uppfinning. För
henne existerade verkligheten en gång och
existerar fortfarande enligt Prousts tidsbegrepp.
Rosamond Lehmann, hennes bror John, nu
välkänd som förläggare, skald, kritiker och
utgivare av New Writing and Daylight och
Penguin New Writing, och hennes syster
Beatrix, en synnerligen talangfull
skådespelerska, föddes och uppfostrades i ett tryggt
och lyckligt hem. Deras far, Rudolph Lehmann,
den sympatiske huvudmannen för en begåvad
familj, hade utmärkt sig på två specifikt
engelska sätt: som amatörroddare — han ro-dde
för Oxford och var känd och älskad av alla
roddare på Themsen mellan Putney och
Oxford — och som författare till kvicka verser
i Punch, en av de orubbliga stöttepelarna för
den brittiska medel- och överklassen. Familjen
Lehmanns hem med dess stora trädgård, som
sträcker sig ned till Themsen, där den rinner
i sakta mak mellan frodiga vattenängar i den
breda dalen ovanför Pangbourne och Goring,
känns med detsamma igen av dem som
någonsin besökt det, såsom "hemmet" i Rosamond
Lehmanns romaner; och framför allt i de
noveller som just utgivits, särskilt i
titelnovellen, "The Gypsy’s Baby", som inom parentes
sagt innehåller ett charmerande och livfullt
porträtt av fadern.

Utom det material som Rosamond Lehmann
kan sägas ha hämtat från "familjealbumet"
— särskilt då från sin barndom — är det två
andra källor, som hon flitigt öst ur för sina
romaner. Den första är med ett ord
uppväxttiden, särskilt den tidpunkt i en flickas
uppväxtår, då hon debuterar som "jeune fille en
fleur", den tidpunkt, som vi på engelska kallar
hennes "coming out" i societeten, då hon inte
längre är en flicka och ännu inte en ung dam
av värld. Den andra härrör från hennes två
äktenskap, båda med förmögna medlemmar
av aristokratin. De har försett henne med
mer än tillräckligt material för de samhälleliga

405

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free