Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - John Hayward: Brev från London. Översättning av Marianne Levander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
miljöerna till hennes berättelser om en
privilegierad och kultiverad klass.
Det var hennes förstående och medkännande
framställning av de kvalfulla uppväxtåren
— utan tvivel delvis självupplevda — som i
hennes första bok, "Dunkelt svar", nästan en
nyckelroman från studentlivet i Cambridge (där
hon var student vid Girton College)
omedelbart efter första världskriget, förskaffade henne
ögonblicklig popularitet och, kanske med orätt,
stämplade henne som en kvinnornas författare.
Både till ämnesval och utformning uppfyller
onekligen "Dunkelt svar" fordringarna på
natt-lektyr för en lidelsefull ung dam. Romantisk,
vekt sensuell, med en underton av desillusion;
sofistikerad och ändock lutande åt det
sentimentala då och då; den var, som någon
ovänligt har sagt, "svaret på en jungfrus bön",
d. v. s. en bön om ledning genom den
komplicerade, pinsamt gäckande labyrinten av
ungdomlig tanke och känslighet. Den frigjorda
ungdomen på 1920-talet, de intelligentare och
känsligare kusinerna till dem, som på den tiden
ironiskt kallades "bright young things", finns
ömt pressad mellan bokens blad liksom en
blomma. Det romantiska draget i "Dunkelt
svar" härrör, skulle jag tro, från Rosamond
Lehmanns judiska påbrå. Samma egenskap och
en liknande dragning till det ostentativa, som
om den inte motarbetas skulle sjunka ned till
det vulgära, finns i Disraelis romaner. Hennes
kärlek till hemmet och djupa känsla av
solidaritet med familjen är likaledes judiska drag.
Det tycks som om dessa särdrag, förhärskande
i den första romanen och knappast mindre
skönjbara i de senare, fordrar någon sådan
förklaring, ty det skulle annars vara ytterst
förbryllande att förklara hur "Dunkelt svar" kom
att skrivas i och om Cambridge i början av
20-talet. Som författarinnans samtida minns
jag väl den olust, blandad med en viss
förlägenhet, med vilken studenterna av min
generation erkände att vi beundrade Rosamond Leh-
manns roman. Den var säkerligen för de mindre
förhärdade bland mina jämnåriga en tillflykt
undan Cambridges kyliga, intellektuella
östanvind. Det ligger något av ironi i att nu, mer
än tjugu år senare, erinra sig att den
uppskattade och normgivande Cambridge-författaren
vid denna tidpunkt var den pojkklippta miss
E. B. C. Jones, gift med F. L. Lucas och
universitetslärare i engelska, vilkens kärva
high-brow-romaner nu är fullständigt bortglömda.
Temat i denna första, förvånansvärt
framgångsrika roman är hämtat från ett par
versrader av Meredith, vilka också gett boken dess
titel ("Dusty Answer"):
Ah! what a dusty answer gets the soul
When hot for certainties in this our life.
Det användes med variationer i Rosamond
Lehmanns följande två romaner, "An
Invita-tion to the Dance", ett högst känsligt tecknat
porträtt av två systrar, och "A Note in Music".
Utsökta, men föga märkliga, lika fjärran från
den värld där man gör affärer, som Jane
Austens intima konversationsstycken i
hemmiljö, tydde ingen av dessa böcker på att
Rosamond Lehmann skulle räcka till för något
större. Nästa roman, "The Weather in the
Streets" (Dansen går), utgiven efter flera års
tystnad, var ett medvetet och ytterst sorgfälligt
försök att förbrylla de kritiker, som inte ansåg
henne i stånd att skriva om annat än
societets-debutanter och en mikrokosm innanför ett
vardagsrums fyra väggar. Det var i ordets sämsta
bemärkelse en publikframgång, den
genomsnittlige läsecirkelmedlemmens önskedröm par
excellence, en berättelse om otillåten kärlek och
äktenskapsbrott i den högre societeten, som på
ett fulländat sätt, om också oavsiktligt, var
ägnad att stimulera förstadsbefolknmgens
dagdrömmar. Konstnärligt var den ett
misslyckande, ehuru från kritikens synpunkt ett
intressant misslyckande. Jag skulle tro att det
är riktigt att förmoda, att då hon alltför
avsiktligt försökte utvidga sin synkrets, miste
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
