Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Gustaf Rune Eriks: Kom till mig, om du vill! Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOM TILL MIG, OM DU VILL!
det mörka vardagsrummet stod helt öppen. På
bordet fanns assietter med kallskuret, ost, räkor
och doftande nyrostat bröd. Och som ett slags
medelpunkt stod där en mer än halvtömd
grönskimrande flaska Debröi.
Han satt och betraktade Sanghild och
gästerna utan att se, han lyssnade utan att höra.
Han försökte dölja sin nervösa upphetsning,
försökte verka lugn, självklart glad. Men som
ofta vid liknande tillfällen fylldes han nu av
en dov ångestkänsia, en förnimmelse av
hopplös intighet.
Han ville tala med dem, men inte om det
vanliga, det opersonliga. Han skulle vilja chockera
dem, säga sådant som de inte alls väntade att
få höra, varken från honom eller från någon
annan. Han skulle vilja slå sönder det på
förhand uppgjorda schemat. Han önskade att han
kunde slänga ur sig några spontana repliker,
som skulle få hela den konventionella ritualen
att störta samman likt en fristående och
skickligt underminerad husvägg. Han behövde ju
inte ta en alltför allvarlig ton till att börja med,
han kunde försöka vara lite galghumoristisk
i uvertyren. — Om vi skulle sätta i gång med
lite frågesport? kunde han säga och le
inbjudande. Några små knepiga frågor ur 1946
års ännu otryckta upplaga. Anders får första
frågan: Säg mig, vad fan lever du egentligen
för? Ingen brådska med svaret...
Men varje sådan impuls sjönk genast
tillbaka, han kände att det var gagnlöst att tala:
de skulle inte förstå, de skulle betrakta honom
som lite rubbad. Och för resten visste han att
han aldrig skulle lyckas överflytta sina känslor
och tankar i ord: det han ville säga låg till
större delen utanför orden, han kunde inte
tänka det i klara tankar, fattbara
ordsammanhang. Han tyckte att det var någonting som
sakta formade sig i hans inre under en nästan
oavbruten smärta, någonting som trots denna
ständiga inre kamp ändå aldrig skulle ta form,
bli till en levande mening. Det viktigaste i detta
någonting föll alltid undan för hans tanke, det
flöt ut och upplöstes i jagets förvirrande
labyrinter.
Om jag var ensam ..., det var en tanke som
han ofta tänkt under de senaste åren — om jag
fick vila riktigt... Men innerst tvivlade han
starkt på att ensamhet och vila kunde hjälpa
honom. Det skulle bara bli en ny variant av
samma problemställning, trodde han. Arbetet
tröttade honom inte, det var lindrigt och ganska
självständigt: han satt vid ett skrivbord sex,
sju timmar om dagen och dikterade
rutinmässiga brev, hos en agenturfirma i vilken fadern
till kort tid före sin död hade varit delägare.
Efter fadern hade han ärvt villan pius ett litet
kapital. Han hade inga svårigheter av
ekonomisk art, hans framtid var på den punkten
tryggad, socialt sett var han placerad i en solid
ställning, som flertalet människor hade
anledning att avundas honom.
Men det räckte inte, kunde inte skänka
hans liv en innebörd utöver det i hans
situation självklara. Han kände sig avskuren från
sina ursprungliga livsmöjligheter: genom en
serie olyckliga och samverkande
omständigheter tyckte han sig ha blivit hängande i luften
utan riktig ankytning till någon eller något.
Denna livsform tvingade honom att förfalska
sig själv, att anlägga en neutral mask som han
hatade. Omgivningen fick honom på ett
egendomligt passivt sätt att halvt anpassa sig efter
det han ville bekämpa. Vilket förbannat
paradoxalt läge han successivt hamnat i! Det måste
fininas ett grundläggande fel någonstans,
resonerade han, ett slags urspårning. Han kände att
en annan sorts liv var möjligt, ett liv som skulle
ge honom ett djupare mått av allsidig
tillfredsställelse än han nu kunde nå. Ofta tyckte han
att det verkade som om fattiga kroppsarbetare
fick ut betydligt mer av sina liv än han av sitt.
Han levde bara ett skenliv. Men han visste inte
hur han skulle kunna förvandla detta skenliv
till någonting rikare, varmare.
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
