Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Gustaf Rune Eriks: Kom till mig, om du vill! Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOM TILL MIG, OM DU VILL!
ens om att inte säga något medan Sanghild var
borta. Då hon kom ner tände hon golvlampan
i vardagsrummet. Vera vände sig till henne.
— Sov Berit?
—- Jaa, hon vaknar nästan aldrig på
kvällarna. Om alla är färdiga nu, så kan vi flytta
in hit, fortsatte hon. Jag ska säj a till Vilma att
hon serverar kaffet.
Gästerna reste sig. Han tyckte att de föreföll
lättade. Då de placerat sig i fåtöljerna sköt han
till den stora dörren och gick sen bort och
tände en bordslampa som stod på golvet vid
radiogrammofonen: belysningen blev lagom på
det sättet. Genom fönstret såg han de höga
tallarna vaja lite i vinden. Det var stjärnklart.
Jag måste lära mig att vara lugn, tänkte han,
tyst och lugn, uthärdande. Han satte sig hos de
andra vid rökbordet samtidigt som Sanghild
kom tillbaka från köket.
— Så går en dag ifrån vår tid och kommer
aldrig åter, sade Anders och flinade lite.
— Så beläst du är! sade Vera.
Vilma kom in med kaffet. De unga kvinnorna
drack kakaolikör till och männen var sitt glas
konjak. De satt och pratade tills klockan i
matsalen slog tolv med milt spröda slag. Vera
ryckte till och rätade upp sig i fåtöljen.
—• Och vi som hade bestämt oss för att åka
med sista dagvagnen! sade hon. Nu går det
ingen förrän halv ett.
Anders blinkade med ett förvånat uttryck i
blicken och gäspade sen länge bakom handen.
Han verkade ovillig att resa sig.
Efter en stund följde Gunnar gästerna ut till
kapprummet. Han var inte längre trött, han
kände sig klarvaken och lite exalterad. Han
hjälpte Vera på med pälsen och andades
för-siktigt in doften av hennes hår. Den erinrade
honom om någonting obestämt som låg långt
tillbaka i tiden.
Då han öppnade ytterdörren vältrade
nattkylan in och fick honom att huttra till som
i frossa. Han vinkade mekaniskt åt dem och
stängde sen dörren. Han lade på
säkerhetskedjan och sköt till den inre dörren. Han hörde
dem slamra med stora grinden och prata, och
sen försvann deras steg hastigt nedåt vägen.
Det var stilla ett ögonblick, sen skar det
avlägsna ljudet från en spårvagn genom
vinter-tystnaden.
Skönt att det är över för den här gången,
tänkte han och gick in i hallen, där taklampan
kastade ett avslöjande sken över alla detaljer,
kom dem att klart avgränsas från sitt
sammanhang.
Han blev stående stilla. I den stora spegeln
på andra sidan bordet såg han sin bild: de
mörka ögonen tycktes ligga djupare än vanligt,
och blicken var obehagligt koncentrerad och
stickande — som hos en hypnotisör. Under
ögonen hade han grålila skuggor. Huden var
spänt åtdragen över kindbenen. Han hade
magrat under vintern. Läpparna var tunna och
smala, och han tyckte att de hade en sjuklig
färg.
Jag behöver vila, tänkte han och kände
nerverna skälva under huden. Han var frusen, kall
inifrån.
Sanghild satt kvar i vardagsrummet och rökte
en cigarrett.
— Jag går upp och lägger mig nu, sade han,
och hans stämma var trött och egendomligt
tunn. God natt!
— God natt, sade hon och såg upp liksom
i förbigående.
Han gick långsamt uppför trappan, och den
knarrade högt i stillheten.
3
Han klädde genast av sig och gick till sängs,
fast han visste att det skulle dröja länge innan
han kunde somna. Detta att ligga utsträckt på
rygg och se upp i taket skänkte honom en vila
som i viss mån ersatte sömn. Under de senaste
månaderna hade det blivit en vana för honom
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
