Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - T. S. Eliot: En skalds tankar om den europeiska kulturen. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. S. ELIOT
versrytmen, den normandiska franskans rytm,
walesiskans rytm och även påverkningar av
flera generationers studium av latin och
grekiska. Ännu i dag har engelskan förmånen att
ständigt förnyas från de olika centra där den
talas: oavsett ordförrådet visar engelsk,
walesisk, skotsk och irländsk poesi, skriven på
engelska, fortfarande skiftande musikaliska
nyanser.
Det är här inte min mening att prisa mitt
eget språk, tvärtom anser jag att engelskans
rikedom i detta avseende beror på att den är
sammansatt av så många olika europeiska
tillskott. Detta betyder som sagt inte att England
har frambragt de största skalderna. Konsten är
begränsningens konst, som Goethe sade, och en
stor skald är den som gör mesta möjliga av det
språk han har fått. Den verkligt store skalden
gör sitt språk till ett stort språk. Vi vill
visserligen gärna tänka oss att vart och ett av de
stora folken excellerar i sin speciella konstart:
Italien och sedan Frankrike i målning,
Tyskland i musik, England i poesi. Men först och
främst har aldrig någon konstart uteslutande
behärskats av något land i Europa. Och för
det andra har det funnits perioder då andra
folk än det engelska tagit ledningen i fråga
om lyrik. I slutet på 1700-talet och under
första fjärdedelen av 1800-talet var onekligen
Englands romantiska poesi dominerande. Men
under senare hälften av 1800-talet lämnade
Frankrike de främsta bidragen till den
europeiska poesin. Jag tänker på den strömning
som inleddes med Baudelaire och nådde sin
höjdpunkt i Paul Valéry. Jag vågar säga att
utan detta franska inflytande skulle man
knappast kunna tänka sig det som skrivits av tre
skalder på andra språk, tre i och för sig mycket
olika skalder, nämligen W. B. Yeats, Rainer
Maria Riike och — förlåt — jag själv. Och
den komplicerade arten av dessa litterära
inflytelser framgår av det faktum aitt denna
franska riktning stod i stor tacksamhetsskuld
■till en amerikan av irländsk härstamning:
Edgar Allan Poe. Och även om ett land och
ett språk går i spetsen för alla andra, bör man
inte tro att de skalder som har förtjänsten
därav nödvändigtvis är de största skalderna.
Jag har nämnt den romantiska rörelsen i
England. Men samtidigt med denna verkade Goethe.
Jag vet ingen måttstock som skulle möjliggöra
en bedömning av Goethes och Wordsworths
storhet i förhållande till varandra som skalder,
men Goethes verk i sin helhet har en
omfattning som gör honom större rent mänskligt sett.
Och det finns ingen med Wordsworth samtida
engelsk skald som överhuvudtaget kan
jämföras med Goethe.
Härmed är jag framme vid ett annat
viktigt faktum beträffande den europeiska
skaldekonsten, nämligen att ingen nation, inget språk
skulle ha kunnat åstadkomma vad det har gjort,
om inte samma konst hade odlats i andra länder
och på andra språk. Vi kan inte förstå ett visst
lands litteratur utan att veta åtskilligt om andra
länders. När vi undersöker den europeiska
skaldekonstens historia finner vi en hel vävnad
av påverkningar. Det har funnits goda skalder
som inte känt till något annat språk än sitt
eget, men även de har varit underkastade
impulser som andra författare har insupit och
spritt bland sitt folk. Möjligheten för en
litteratur att förnya sig, vinna nya skapande krafter,
göra nya upptäckter i fråga om ordens
användning hänger på två faktorer. Först och främst
dess förmåga att ta emot och assimilera
impulser utifrån. För det andra dess förmåga att gå
tillbaka till sina egna källor och lära av dessa.
Vad beträffar den första förutsättningen måste
dbt konstateras att i en tid när de olika
europeiska länderna är avskurna från varandra och
skalderna inte läser någon annan litteratur än
den som är skriven på deras eget språk, måste
skaldekonsten i alla länder försämras. Och vad
beträffar den senare vill jag understryka att
samtidigt som varje litteratur i sin egen historia
652
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
