Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Alf Ahlberg: Viktor Rydbergs ”Faust”-översättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKTOR RYDBERGS "FAUST"-Ö V ERSÄTTNING
sig Mefisto på nytt och hånar honom för hans
besynnerliga eremitliv:
Hur kan du väl som ugglan leva
försutet liv (?) i håla och i skreva
och sörpla näring som en tossa
ur stendropp och ur fuktig mossa?
Hur onämnbara fröjder
att ligga vått på nattomsvepta höjder...
Samtalet övergår till Fausts kärlek, och Mefisto
tillstår, att även han ibland känt dragning till
det täcka könet:
... rätt ofta stod min vilja
till killingpar i bet bland ros och lilja.
Möjligen har killingparet insmugit sig genom
någon reminiscens från Höga visan, men hos
Goethe står det faktiskt Zwillingspaar.
Kärleksidyllen utvecklas enligt ödets
obevekliga beslut till en tragedi, och under tiden drar
Mefistofeles med Faust till häxsabbaten.
Samtalet mellan de ridande häxorna gestaltar sig
så här:
Din helvetespacka!
Rid varligt du racka!
Hon flått mig till håren (?)
se här ser ni såren.
Första delen slutar som bekant med den
gripande fängelsescenen, där Margaretas ur
förtvivlan sprungna vanvett hos Goethe bl. a.
kommer till uttryck i dessa beundransvärda rader:
Wären wir nur den Berg vorbei!
Da sitzt meine Mutter auf einem Stein,
Es fasst mich kält beim Schopfe!
Da sitzt meine Mutter auf einem Stein
und wackelt mit dem Kopfe;
Sie winkt nicht, sie nickt nicht, der Kopf ist ihr
schwer;
Sie schlief so länge, sie wacht nicht mehr.
Sie schlief, damit wir uns freuten.
Es waren glückliche Zeiten!
Rydberg:
Men berget -— vore vi där förbi!
Där sitter min moder på en sten —
något kallt tar mig i håren —
hon sitter och vaggar i månens sken
med huvudet, grått av åren.
Ej vinkar, ej nickar hon; huvudet ner
sjönk blytungt, hon sover och vaknar ej mer,
hon sov för att icke förtycka
vår sällhet, o stunder av lycka!
Översättningen innebär ur alla synpunkter en
försämring. Den utomordentligt verkningsfulla
upprepningen av "Da sitzt meine Mutter auf
einem Stein" har Rydberg strukit och ur egen
fatabur tillagt "i månens sken". Det är
skräckromantik i bästa stil men icke Goethe. Och
"för att icke förtycka" är banalt.
Av andra delen har Rydberg som bekant
endast översatt en ringa bråkdel och i övrigt
gett ett referat, som är tämligen subjektivt.
Urvalet av översatta partier kunde man i många
fall önskat annorlunda. Varför har t. ex. Fausts
morgonhymn i första scenen inte fått komma
med? Den tillhör hela diktens vackraste och
mest djuptänkta stycken. Men jag skall inte
uppehålla mig vid detta och heller inte gå in
i enskildheter. Bara ett ord om den berömda
Chorus mysticus, som avslutar dikten. Den
följer omedelbart efter en bön av Doktor
Marianus, som han framsäger, "tillbedjande
på anletet"(!). Hos Rydberg har den som
bekant följande lydelse:
Vad är det sinnliga?
Bildspråk och hägring;
men det ohinnliga
sanning och fägring.
Det översvinnliga,
fullgjort dess bud.
Det evigt kvinnliga
drar oss till Gud.
Möjligen kan detta kallas "formskönt", ehuru
det för min smak är för mycket kling-klang.
Men de fyra av mig kursiverade raderna är
åtminstone inte trogna mot originalet, och
fråga är, om man kan förbinda någon rimlig
mening med dem. Låter man kommat stå kvar
efter "översvinnliga", är det ett komplett non-
751
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
