Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Stolpe: Dickens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
minst 2 000 personer, de flesta — även
bipersonerna — fullt tydligt tecknade. Men
samtidigt var han rastlöst upptagen med andra
ting, han höll sig aldrig isolerad, även om han
— när han endast hade en roman under arbete —
brukade arbeta hårt fjorton dagar för att sedan
pusta ut lika lång tid. Han skrev massor av
brev — ofta hejdlöst dråpliga, delvis alldeles
besatta i sin uppsluppna humor —, han gav ut
en serie tidningar, han planerade en tid en
tidskrift, vars alla avdelningar han skulle skriva
själv, han var socialt verksam, startade
insamlingar, representerade, arrangerade
teaterföreställningar, spelade sj älv med förtjusning
huvudrollen i stycken av honom själv och
medhjälparen Wilkie Collins, och under senare år var
han en ytterst flitig uppläsare av sina egna
verk: han tycks där ha skapat en egen
konstform av den art, som i våra dagar Jacques
Copeau och Poul Reumert excellerat i. Även
i sitt hem var han rastlös, byggde till, köpte
möbler, anlade rörledningar, trädgårdar, lekte
med sina barn (sammanlagt tio stycken),1 red
och promenerade — när det ville sig, inte
mindre än trettio eller fyrtio kilometer om
dagen, i regel på Londons gator, alltid rastlöst
iakttagande, med blixtrande replik, gaddig,
spelande livlig och företagsam. Allt vad han
en gång fått i sitt brusande huvud, blev
verklighet; han nöjde sig aldrig eller sällan med
hugskott. Hans dotter Mamie, som skrivit en
bok om fadern, berättar, att hon och hennes
syster Katie en gång skulle lära honom dansa
polka. Dickens tränade sig med största iver:
"Ofta kunde han med största allvar öva sig
i ett hörn av rummet, utan dam och utan musik;
och jag minns en kall vinternatt, då han
vaknade och blev orolig för att han skulle ha glömt
stegen, varför han hoppade upp ur sängen och
i skenet av den gammaldags tranlampan
noggrant övade sig —- ’ett, två tre — ett, två tre’ —,
1 Pojkarna var uppkallade efter kända kolleger och
hette alltså Edward Bulwer Lytton, Henry Fielding,
Sidney Smith och Alfred Tennyson!
tills han förvissat sig om att jo, nu kunde han
det!"
Han kunde inte heller komma till ett bord
utan att göra trollkonster; hans biograf Forster
anser, att han utan- minsta svårighet skulle ha
kunnat försörja sig som kringvandrande
task-spelare.
Chesterton har i ett förtjusande avsnitt av
sin bok velat göra gällande, att Dickens aldrig
bedrev studier, utan att han bara
bekymmers-löst vandrade omkring i världen, särskilt
London, och lät ögat falla på vad som händelsevis
kom i vägen. Una Pope-Hennessys biografi
visar, att detta är ett misstag: Dickens bedrev
flitiga specialstudier för sina romaner.
Han var i många avseenden svag. Hans
nerver svek, han var retlig, kinkig, terroristisk och
ibland sadistisk. Men han var samtidigt stark.
Han kunde slås ned av de minsta motgångar,
gråta för en recension, polemisera i oändlighet
mot imbeciller, som antastade honom med
oförstående kritik. Men han knäcktes aldrig, han
genomförde alla sina planer. Fru Carlyle
antecknade en gång stillsamt den förbluffande
iakttagelsen: "Han har ett ansikte av stål", och
hon hade säkert rätt. Man kunde charmeras
av hans livfulla, spelande, otroligt intensiva
ansikte, som gav ett intryck av att han
tillhörde ett sensiblare och våldsammare släkte
än människorna, men man förstod honom inte,
om man inte bakom all denna nervösa oro såg
den utomordentliga viljekraften och
målmedvetenheten: han mognade tidigt, han var en
ung mästare redan före trettioårsåldern, och
det grepp han en gång — när ungdomens
förfärliga besvikelser äntligen gett med sig — fått
om tillvarons strupe, släppte han aldrig. Han
var vek och känslig, men samtidigt visade han
många gånger fysiskt mod, som då han var
med om en järnvägsolycka under en av sina
uppläsningsturnéer. Han fick visserligen då en
knäck för livet, men i själva katastrofens
ögonblick var han samlad och kallblodig. På samma
756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
