Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bengt Anderberg: Kristofer. Dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTOFER
En fågel kom med blåa vingar
tyst genom ljumma träd och vinden
och tung av dofter vinden föll och föll
öarna skimrade som moln i fjärran
och havet slöt sin mun mot varma stranden.
Nu finns det ingen ensamhet
allt rör vid allt och alla ögon
av samma drömmar svalkas. Sorgen rinner in i glädjen
omfamnad smärtan är av rosendoft.
Och allt är lika döden går
med fot av jord över den stumma jorden
och jord mitt hjärta jord min mun
och allt är jord
av livets rötter genomträngd
som stilla söker sina källor.
Men tyst. Vem ropar. Någon ropar.
Han håller andan. Tyst. Går upp
går fram till dörren. Öppnar. Tyst.
Därutanför den höga natten
och ingenting. Det tiger över trädens toppar
det stjärnbestänkta vattnet tiger.
Han sväljer litet stjärnkall luft
går in igen och tänker för sig själv:
jag är en gammal man. En ensam gammal man.
Det
Men nu. Det ropar omigen.
Det måste vara någon. Måste.
Någon långt borta som med väldig röst
går genom skogen. Vem.
Det ropar:
tre gånger har jag kallat dig
och du är ännu kvar.
Han står vid dörren. Rosendoft
drar ljum förbi
träden är smyckade med tusen stjärnor.
Det ropar:
823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
