Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Lars Villius: Robinson. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS VILLIUS
sugningen utåt när vattnet drar sig tillbaka och
som inte hinner försvinna förrän en ny våg
tornar upp sig, fräser till när den kommer
rullande och dånande tippar in mot klippan och
slås sönder. Havet har en lockelse på mig som
jag inte kan förklara. Den ligger djupare än
hos badortsentusiasterna.
Nu blåste det inte nämnvärt: det var en
dragande jämn vind från havet. Vågorna kom
makligt och fogligt forsande in över den grunda
bottnen. Havet var mycket blått. Längre ut var
luften tjock av dis. Himlen var mörk av hetta.
Det var fullt med människor på stranden så
långt jag kunde se; de låg tätt intill varandra.
Jag svettades, jag borde ha bytt skjorta på
hotellet. Jag kände hur svett samlades vid
halsen, i armhålorna, vid handlederna, runt
byxlinningen och i grenen. Vinden hade något
av den sälta och friskhet den får efter att ha
blåst över vatten, men den var ljum och inte
svalkande. Jag kryssade fram mellan
människorna som låg utsträckta i sanden och
solade: sorglösa. Jag skulle snart bli en av
dem, bara jag hittade Lis. Jag tänkte på
segling, på att hoppa i från båten ett par sjömil
ut till havs, på svalkan och djupet. Alla
tänkbara sorters baddräkter. Shorts. Bruna
kroppar. Två gånger tyckte jag mig se Lis, men när
jag kom närmare var det främmande ansikten.
Jag hade gått längs hela stranden och halvvägs
tillbaka när jag kände det där igen: det var en
känsla av otålighet, obehag, men gränsande till
rädsla.
Det värkte i benen. Solljuset som
reflekterades från vattnet och den vita sanden skar
som små vita, fina huggtänder i ögonen. Det
började värka i min hörntand: det kändes
liksom en svag nervförbindelse från tanden till
hjärnan, ett tunt litet stramande band av
smärta. Jag satte mig ner i sanden. Ett par
ungar höll på att leka framför mig, med spade
och hink: deras nakna, brunbrända kroppar
lyste blanka i solen. Till höger om mig stod en
estrad, jag hade sett den förut men inte
förstått till vilket spektakel den var ämnad. Folk
började samlas kring estraden och efter en
stund kom sex flickor i löjliga baddräkter
gående längs stranden. De klättrade upp på
estraden och ställde sig bredvid varandra i
tillgjort behagfulla ställningar: de hade
nummerbrickor i händerna. De stod med ansiktena åt
mitt håll och plötsligt tyckte jag att jag kände
igen Lis som nummer 5: kunde hon ha hittat
på något så urdumt? Folk stod tätt packade
runtomkring nu, j ag armbågade mig fram och
hörde protester och glåpord omkring mig. Men
jag måste dra Lis därifrån; det var
förödmjukande. Jag trampade på en fot, vände mig om
och bad om ursäkt, och när jag såg mot
estraden igen hade flickorna vänt sig om och gjorde
just en obscen rörelse med ryggen åt publiken.
En man stod och skrek i en megafon. Det var
äckligt. Så vände sig flickorna om igen, jag
skulle just ropa Lis! och försöka dra ner henne
när jag fick syn på flickans ansikte: det var
fullständigt främmande, tomt och dumt och
med ett fånigt, självmedvetet leende på
läpparna. Jag begrep inte hur jag kunde trott att
det var Lis. Jag kände avsmak på tungan,
kände huvudvärken sätta in, kände hur
motviljan mot människor och folkmassor snabbt
rusade mot panik. Jag boxade och armbågade
mig ut ur mängden.
Jag måste bada. Jag måste svalka mig.
Vattnet var svalast ute vid klipporna, där var
minst folk, och jag hade glömt ta med mig
badbyxor. Där ute fanns inte många. Jag gick
förbi några stycken som låg halvt dolda i
klippskrevor eller utspretade flata på berget som
exhibitionister; men längst ute fanns inga alls.
På en rätt hög klippa fann jag en urholkning
och klädde av mig där. Sedan gick jag nerför
klippan, det stupade riktigt brant till slut och
det verkade tvärdjupt. Tjocka fransar av tång
hängde intill berget i vattenbrynet. Jag hasade
mig ner på huk, reste mig upp och dök i. Jag
828
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
