Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
breven handlar — sådan den tedde sig under
’ton-talen’ och kring 1920, den estetik
nämligen som fått sin huvudsakliga näring från
Mellaneuropa och den tyska expressionismen.
Den blev nu inte den härskande, eftersom
fransmännen — och dem har alltid Diktonius
själv haft en smula gott öga till — behöll
valplatsen. För den unge skaldens räkning tycks
emellertid Kuusinen ha tänkt sig en framtid
à la Majakovskij. Han tog fasta på det
aforis-tiska, konstruktivistiska, "hårda", "taggiga"
i Diktonius’ lynnesart och sökte tydligen
underblåsa den svaghet för självhävdelse som
hans synnerligen prekära existensvillkor gjorde
naturlig. Det mjuka, nästan kvinnligt veka som
också fanns där ville han operera bort —
liksom hos sig själv. Sådana lyriska strofer "är
inte den kommande stora diktens barn. De är
evertebrater — alltså förtjusande
kristallisa-tioner från den äldre tertiärtiden. Själv är jag
fortfarande mycket förälskad i dem.–- —
Men i din konst betraktar jag dem som
episoder."
Snärtar som dessa är dock inte
representativa för Kuusinens vänkritik, som på sitt
fanatiska vis är mycket intelligent. Men att en
vänskap som utsattes för provet av sådana
mästrande krav måste kännas besvärande är
naturligt. Dessutom ville Diktonius inte flyta ovanpå
revolutionen. Från de inflytelserika salonger
i Paris och London, där han genom Kuusinen
och dennes internationella förbindelser hade
tillträde, flydde han hellre till nödbostäderna
och en diet bestående av sixpencelimpa och
vatten. Enckells bok ger en ganska grundlig
redogörelse för dessa svåra år både i Finland
och utomlands, ibland så grundlig att man
tycker den tangerar småstadskrönikan — men
för all del: hellre det än romantik.
Vad som ger senare delen av boken dess
största värde är emellertid den omsorgsfulla
analysen av böcker och enskilda dikter fram
till "Stark men Mörk" (som inte är så utförligt
behandlad). Och dessa dikter, som tycktes en
så enkla, så självklara, "fyrkantiga", huggna
i ett block eller gjutna i ett stycke, blir under
Enckells händer i själva verket dialektiskt
uppbyggda och så fyllda av problematik att man
ser dem på ett nytt sätt. Naturligtvis innebär
detta i viss mån också ett sönderplockande av
dem, men ett för läsaren lärorikt sådant, efter-
som den aforistiska stenstil och den karga
monumentalitet Diktonius vänder mot
yttervärlden samtidigt utgör en skyddande
förklädnad. Undertecknad måste bekänna, att han
trots gammal förtrogenhet med den
diktoni-anska musan inte hade en aning om att han
umgicks med en så hermetisk författare. Det
gäller med all säkerhet inte bara de av Enckell
behandlade, ganska knutna
genombrottsdiktsamlingarna utan även de senare. Det är väl
knappt att vänta att en vidare allmänhet skall
hinna fram till dessa förrän också de blivit
’historiska’. Diktonius hör till dem som växer
med avståndet.
Vad man inte kan undgå att märka — och
som Enckell redan från början framhåller —
är att Diktonius’ dikt kämpar med ett
balansproblem som ger den dess dynamik på gott
och ont. Den "hårde" Diktonius kan ibland
bli för ansträngt hård och he-manlig, den
mjuke blir väl å andra sidan aldrig direkt
sentimental, men i dikter som "Allt är mitt"
("Stark men Mörk") ligger det bra nära. Vad
där står kunde Södergran säga — och hon
gjorde det — i förbigående. Denna
"attityd"-diktning hos Diktonius — granit och gräs —
kan ibland skjuta över målet, så att ett och
annat alltför expressivt ordmonument kommer
en att tänka på den kritik han själv levererat
i dikten "Hjältegravar". I de bästa tidigare
dikterna och på det hela taget i de senare
diktsamlingarna — Enckell refererar ibland även
till dem — tycks de båda attityderna på väg
att förenas, och resultatet blir en grubblande
stillhet, en nästan tankspridd tankfullhet som
kommer skaldens exceptionella, hårt spända
utvecklingskurva att erinra om mästarens, om
Sibelius’.
Förlaget har till Elmer Diktonius’
jubileumsår även utgivit en ny upplaga av hans
två första böcker: "Min dikt" och "Hårda
sånger", samlade i en volym, "Hård början".
Den första, som i originalupplagan blivit något
av en bibliofil raritet tack vare att restupplagan
såldes till Amerika, innehåller till största delen
ungdomligt brådmogna aforismer, den andra
dikter, bland andra några av Diktonius’
vackraste, som t. ex. "Jag ser den heliga askan".
Det vore förmätet att här ge sig in på en analys
av dessa förstlingsverk, då Enckell redan gjort
den så bra. Gunnak Ekelöf
866
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
