Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
andra hand. Det är möjligt att det bara är
detta som kallats "40-talspessimismen". Var
och en som är intresserad av lyrik, vill följa
med men har svårt att orientera sig och ofta
inte vet vad han skall köpa bör skaffa sig
denna bok. Den är ett slags lyrisk vattendelare.
Gunnar Ekelöf
Homeriden från Thule
Eyvind Johnson: Strändernas svall. Bonniers
1946. 14:50.
Eyvind Johnson har gjort en roman efter
"Odyssén". En ganska enstämmig presskritik
har hyllat den som ett bestående mästerverk
och Eyvind Johnsons kanske allra bästa arbete.
Jag tror också att denna värdesättning är
riktig. Här endast några randanmärkningar.
Har icke samtiden nog av händelser och
arbetsuppgifter? Varför omdiktar man då
gamla motiv? — Därför att man fängslas av
dem. Egentligen kunde det svaret räcka. Men
det kan utbyggas: därför att ett stort diktverk
är som en radiosändare, som talar tvärsöver
sekel, men ej längre omedelbart till var och en,
såsom i ett närliggande kulturbälte, utan endast
till ett avstämt, specialkonstruerat fåtal — kalla
dem humanisterna, escapisterna, de fördrömda
eller de lärda; eller en kombination av allt
detta. För att nå en större allmänhet i dessa
fjärran tids-länder måste återutsändning ske;
reläkretsens energi tar omdiktaren därvid som
varje diktare ur eget bröst, alltså ytterst ur sin
samtid. Varje rätt efterdiktat klassiskt verk
kommer därför nödvändigt att vila på två
fötter, skrevande över århundraden, som
kolossen på Rhodos. Det är intet skönhetsfel, utan
förutsättningen för dess funktion som
inkörsport, som förbindare och fyrtorn.
Då och då kommer det tider, som, fångade
antingen i originalitetsromantik, museal syn
eller självtillräcklighet, vilja reducera
omdikt-ningen till något sekunda — till en rent teknisk
angelägenhet av endast akademiskt intresse,
i stället för till en diktaruppgift. Den
framstegsoptimistiska gårdagen var nog böjd
härför. Hur beklagades ej t. ex. Hofmannsthals
"brist på originalitet och egen skaparkraft",
som förmenades yttra sig i hans bundenhet av
gamla ämnen. Men det var lätt att visa — och
jag har i annat sammanhang haft anledning
till det — hur många av den stora litteraturens
mästerverk som i själva verket voro sådana
dubbeldiktningar. (Därmed givetvis ej något
sagt om kvaliteten på nya försök — det må väl
vara tillåtet att jämföra atomen med ett
solsystem utan att däri behöver inläggas att den
anses ofantlig.)
Eyvind Johnson med Krilon- och
Olofböckerna bakom sig behöver knappast riskera
att skällas verklighetsfrämmande, för att han
denna gång underordnar sig ett klassiskt ämne.
Men ändå har han försiktigtvis ansett sig böra
resa en sköld på titelbladet, genom undertiteln
"En roman om det närvarande". Onödigt,
synes det mig. Visserligen uppfångas så också
eventuella anmärkningar om historiska och
etnologiska petitesser, som kanske ej stämma
med den homeriska tidens faktiska
förhållanden; men de uppfångas fullt tillräckligt av
det faktum att det här gäller dikt, ej
kulturhistoria. Undertiteln ger lätt läsaren intrycket
att det hela skulle vara en genomförd allegori,
och han spänner sig kanske efter moderna
politiska tillämpningar för varenda episod. Men
det är dess bättre icke så. Det är verkligen om
den gamle riktige Odysseus och det gamla
riktiga homeriska Grekland, som romanen
handlar, och den följer helt den gamla sångens
handling, med utbyggnader, men utan
förvandling. Om det närvarande handlar den blott så
mycket som varje levande omdiktning måste
göra, och i den mån det mänskliga alltid kan
förutsättas vara sig likt, och det forna sålunda
är ägnat belysa nuet och nuet det forna.
Politiken var full av intriger då som nu, kriget var
lika grymt, människorna lika glada åt att äta
och dricka, förhållandet mellan könen och
mellan far och son var lika komplicerat, och
det var lika svårt då som nu för en människa
att vara på en gång god och effektiv. Allt detta
kommer fram, och scenerna ha konkretion,
must och färg, därför synas de oss
närliggande; men den etnografiska troheten, eller
den historiska, finns det faktiskt mindre
anledning misstro än i de flesta historiska
romaner. Om med intuition eller studier, så har
Eyvind Johnson tydligen arbetat sig in i
868
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
