Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
rad så gärna använder. Jag anför ett exempel
på denna, använd i minsta skala, från den scen
i "The Rover", där sansculotten Scévola
spionerar på det älskande paret Arlette och Réal:
Hon låg på själva sängkanten, med den kyssta
handen instoppad under kinden. Tankeförmågan
övergav henne helt och hållet, men hon var fortfarande
klarvaken, med öppna ögon. Medan hon låg så såg
hon, utan att minsta knäpp hördes, dörrhandtaget röra
sig så långt det gick, fullkomligt ljudlöst, som om
låset nyligen smorts. Hennes första impuls var att rusa
upp mitt på golvet, men hon lade band på sig och
satte sig upp i sängen i stället. Den knakade inte. Hon
satte försiktigt ned fötterna på golvet, och när hon
med återhållen andedräkt lade örat mot dörren hade
handtaget återtagit sin förra ställning. Hon hörde inte
ett ljud utifrån. Inte det minsta. Ingenting.
Ur scener som denna, på sin höjd avbrutna
av en häftig gest eller en varnande vissling,
utvinner Conrad några av sina mest
verkningsfulla effekter. Liknande partier, fast i mycket
större skala, utgör klimaxen i "Victory" och
i "The Arrow of Gold". Och minns ni det
underbart välgjorda ögonblick i "Nostromo",
när hjälten efter sin långa frånvaro från scenen
åter glider inom vår synkrets? Alla dessa
scener kan dock betraktas som lika många
förstudier till "Suspense", den största duken av
alla, där den ovissa väntan, väntan på något
tänkt men outsagt, utgör själva den atmosfär,
i vilken personerna rör sig, och varar ända
till den stund författarens egen död skapade
den ovisshet, som alltjämt råder.
En stark känsla för det mänskliga mysteriet,
vilket bragt så många författare i våra dagar
till förtvivlan och livsförakt, gav Conrad en
hög tanke om människor, män eller kvinnor.
Hans avsky när de svek hans tro på dem var
oförenlig med varje eftergift för mänsklig
bristfällighet. Som författare var han inte
mindre omedgörlig; när hans fantasiskapelser
inte visade sig vuxna en situation, kom den
nervösa vrede, som utgjorde ett så
iögonfallande drag i hans personlighet, till synes i
utbrott av häftigt förakt. Denna despotiska metod
bär ansvaret för mycket av det som är svagt
i dessa högspänt ambitiösa romaner. Så skulle
t. ex. Scévola ha kunnat bli nog så trovärdig,
om Conrad kunnat hålla tillbaka sitt förakt för
en typ av fanatism, som var honom
främmande, och i berättelser som "Victory" och
"Nostromo" har den slösaktigt exotiska
bakgrunden befrämjat en alltför pittoresk för-
vrängning av karaktärsteckningen. Hans sinne
för det romantiska är det drag i Conrads
produktion som just nu kommer den att verka
mest föråldrad, och det gav honom hans
förkärlek för melodramatiska intriger, återgivna
utan spår av kärlek till historieberättandet för
dess egen skull. I ett belagt uttalande har han
sagt att universums mening troligen är anlagd
på effekten. En sådan åsikt är fullt förenlig
med en stark känsla för människans skyldighet
att så långt det går utveckla sin speciella
begåvning. I lätt avvikande form hyllades denna
åsikt av elizabethanerna och av
1800-tals-gestalter som Beddoes, Vigny, Meredith och
Hardy. I våra dagar exemplifieras den av två
stora prosaister, Malraux och Kafka (jämför
t. ex. scenerna på Conrads mäklarkontor med
de byråkratiska kretsarna i Kafkas helvete),
och finner tydligt eko i den ödsliga förtvivlan
i Camus’ "Främlingen" och "Le Malentendu".
Huvudidén hos alla dessa författare, från
Mar-lowe till existentialisterna, är tron på
fullständig kompensation genom modet. På sitt sätt är
detta också Conrads enda tema, dolt i otaliga
växlande skiftningar, men mest ingående utrett
i den roman, som av många anses som hans
bästa, "Lörd Jim". Ytligt sett är denna bok ett
synnerligen objektivt arbete, men
objektiviteten blir i skönlitteraturen aldrig annat än en
fiktion. Med samma rätt som Flaubert säges ha
förklarat: "Madame Bovary, det är jag!" kan
Conrad tänkas ha sagt: "Lörd Jim, det är
jag!". Det finns ingen anledning att tvivla på
att Conrad var en god sjökapten; i djupet av
hans återhållsamma väsen fanns den vånda och
osäkerhet om den egna förmågan, som
hemsöker alla som har ansvar för andras liv, och
mest kanske på ett segelfartyg, denna livets
storslagna symbol. Att någon kunnat som
Conrad frammana tragedin i Lörd Jims sista
stora misstag måste innebära att han alltid
burit detta misstag i sitt eget inre, och mot
slutet av sitt liv lät Conrad också tanken härpå
komma till uttryck i en historia, som inte ens
försöker dölja sitt sammanhang med hans egna
upplevelser. I slutet av "The Shadow Line",
när den utdragna krisen närmar sig sin
höjdpunkt, meddelar berättaren ett utdrag ur sin
dagbok, som slutar med dessa rader:
Skepp har blivit avmastade i kastbyar helt enkelt
därför att de inte manövrerades raskt nog, och vi
kan inte svänga runt med rårna. Det är som att vara
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
