Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
bunden till händer och fötter medan man väntar på
att få halsen avskuren. Och det värsta av allt är att
jag drar mig för att gå upp på däck och möta det.
Det hänger på skeppet, det hänger på de män, som är
där uppe på däck — några av dem färdiga att sätta
till sista unset av kraft på ett ord från mig. Och jag
drar mig undan. Från blotta tanken på det. Mitt första
befäl. Nu förstår jag den där egendomliga känslan av
osäkerhet, som jag känt i det förflutna. Jag misstänkte
alltid att jag inte skulle duga till något. Och här är
beviset. Jag håller mig undan, jag duger ingenting till.
Stora mäns framgångsrikt övervunna
svagheter säger mera om dem själva än de data de
ställer till världens förfogande. Att
dramatisera sina svagheter blir deras käraste önskan.
I Conrads fall kunde det tysta ögonblicket ha
fyllts ut endast av dessa tankar, vilket kanske
förklarar, varför "The Shadow Line", som
annars är jämförelsevis obetydlig till
uppläggningen, tillhör hans bästa berättelser. I en ny
volym i Everyman’s Library har förlaget tryckt
denna novell tillsammans med "Typhoon" och
"The Nigger of the Narcissus". Den som läser
"The Shadow Line" efter "The Nigger of the
Narcissus", blir livligt medveten om i vilken
grad Conrads stil utvecklades mellan 1897 och
1917. Utan att man vill beröva "The Nigger"
dess välförtjänta plats som en minor classic
bör det vara tillåtet att påpeka hur ofta Conrad
i denna roman tar sin tillflykt till fortepedalen,
hur han förfaller till pompös envishet och till
oengelskt språkbruk. På andra ställen i samma
bok skriver han utsökt väl, men i "The Shadow
Line" finner man överallt större lätthet och
ledighet i framställningen, klarare linjer i
berättelsen och en brist på eftertryck, som precis
balanserar personteckning mot händelseförlopp
i ett schema av stor poetisk kraft. Och som
ett försök i symbolistisk stil är historien ett
mästerstycke, ty verklighetsplanen balanserar
varandra perfekt ända till slutet.
Conrad var en mycket medveten konstnär,
som fullt och fast trodde på vikten av att
insupa "atmosfär" och insamla karakteristiska
detaljer på ort och ställe. Han ville inte bli
beslagen med att ha levererat en enda oriktig
sakuppgift. Under de sista åren av hans liv, då
jag kände honom, hade han börjat arbeta på
"Suspense". Hur väl han än kände till de
medelhavstrakter, där historien skulle utspelas,
föll det honom inte in att lita på sitt minne,
och han företog sin sista resa i avsikt att friska
upp det. Omsorgen om detaljerna och mödan
att dränka in sig med atmosfären i den
tilltänkta miljön var huvuddragen i den läxa, han
ville inpränta i en viss ung författare in spe.
Hopkrupen som en vaksam fågel i sin raka
stol, med ansiktet som en trekantig spegel,
ständigt riktad mot ljuset, brukade han längs
skäggsnibben kika på den hjältedyrkande
pojke, som gått tvärsigenom sommarparken i
Bourne för att bryta ensamheten i hans
arbetsrum. Kanske var det i avsikt att rätta till min
något missriktade förtjusning över d’Annunzios
romaner, som han i ett av sina plötsliga utbrott
av kolsvart livlighet skrek åt mig: "Res till
Venedig! Och bo inte på hotell; hyr ett rum
i ett gammalt palats och bo där ett slag. Det
är enda sättet att känna staden." Och om jag
minns rätt tog han sedan som så ofta annars
sin tillflykt till franskan, ett språk som han
när det gällde samtal fortfarande tycktes mera
hemma i än i engelskan. Han berättade om hur
svårt han haft att återfinna stämningen i "The
Rescue" så att han kunde avsluta den efter ett
uppehåll på mer än tjugu år. I allt han sade
kände jag igen den författare jag beundrade
så starkt — den målmedvetne konstnären,
otillfredsställd och behandlande sina egna böcker
som övervunna hinder på ett ständigt sökandes
väg, utan tålamod med omgivningens
beundran, liksom med så mycket annat, men likväl
aldrig i tvivel om grundsanningen i sina egna
visioner.
Det avbrutna slutet på "Suspense" är
egendomligt profetiskt:
"Var är hans stjärna nu?" sade Cosmo sedan han
en stund i tysthet blickat mot marken.
"Signore, den borde ha slocknat", svarade Attilio
avmätt. "Men vem kommer att sakna den på himlen?"
Under tjugu år har den varken saknats av
den läsande publiken eller av andra författare.
Tiden är inne för den att komma fram ur
molnet. Edward Sackville-West
Återgivet med benäget tillstånd av The New Statesman and Nation.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
