Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Jean-Paul Sartre: Att skriva för sin egen epok. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN-PAUL SARTRE
ATT SKRIVA
FÖR SIN EGEN EPOK
Gentemot kritiker och författare, som hysa
en avvikande mening, hävda vi att frälsningen
vinnes här på jorden, att den tillkommer
människan i hennes helhet genom människan i
hennes helhet och att konsten innebär ett
begrundande över livet och icke över döden. Det
är visserligen riktigt att i historien talangen är
det enda som räknas. Men jag har inte gjort
mitt inträde i historien och jag vet inte på
vilket sätt jag kommer att göra det, kanske
gör jag det ensam, kanske i en namnlös hop,
kanske som ett av de namn som förekomma
i noterna till litteraturhistoriska kompendier.
I alla händelser behöver jag inte bekymra mig
om de domar framtiden kommer att fälla över
mitt verk, eftersom jag inte kan påverka dem.
Konsten kan inte reduceras till en dialog med
de döda och med personer som ännu inte äro
födda; det skulle vara på en gång för svårt och
för lätt. Ja, jag skulle betrakta det som en sista
rest av den kristna tron på odödligheten. På
samma sätt som människans jordevistelse
framställes som en tids prövning mellan limbus
å ena sidan och helvetet eller paradiset å den
andra, skulle det för en boks vidkommande
finnas en övergångsperiod som i det närmaste
sammanfölle med den period den verkade.
Därefter skulle den, avklädd sitt kött och förlossad
som en själ, göra sitt inträde i evigheten. Men
för de kristna är åtminstone denna jordiska
vandring avgörande, och den slutliga saligheten
är ingenting annat än en sanktion. I stället är
det en allmän tro att det är det inflytande våra
böcker ha sedan vi inte längre finnas till som
förskjuter perspektivet på vårt liv för att ge
det berättigande. Detta är från objektiv
synpunkt riktigt. Objektivt sett grupperar man
alltefter talang. Men våra barnbarns
uppfattning om oss är inte speciellt privilegierad,
eftersom andra komma efter dem, vilka i sin
tur komma att döma dem. Det är självklart att
vi alla skriva på grund av ett behov av det
absoluta, och ett tankealster är i sanning något
absolut. Men härvidlag begår man ett
två-faldigt misstag. För det första är det inte sant
att en författare förvandlar sina lidanden och
sina misstag till något absolut i och med att
han skriver om dem; det är inte sant att han
frälsar dem, ger dem berättigande. När en
man som är olyckligt gift skriver om
äktenskapet på ett talangfullt sätt säger man om
honom att han har gjort en bra bok av sitt
äktenskapliga elände. Men det vore alltför
bekvämt. Biet gör honung av blomman, emedan
det verkligen omvandlar växtämnet;
bildhuggaren gör en staty av marmor. Men författaren
gör sina böcker av ord och inte av sina
tråkigheter. Om han vill hindra sin hustru att vara
elak gör han orätt i att skriva om henne; han
gjorde bättre i att ge henne ett kok stryk. Man
placerar inte sina egna olyckor i en bok i högre
grad än man placerar modellen på duken: man
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
