Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Willy Strzelewicz: Brev från Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLY STRZELEWICZ
BREV FRÅN TYSKLAND
På Römerberg växer det gräs. Rådhuset är
en ruin. Hirschgraben med Goethehaus har
försvunnit. Den fria riks-, patricier- och
Goethe-staden Frankfurt am Main existerar inte längre.
Så måste jag börja denna rapport. Det är för
övrigt likgiltigt vad jag börjar den med.
Spillrorna ser överallt likadana ut och talar överallt
samma språk. De större städerna i Tyskland
har nästan alla träffats i sin kärna. Gotik,
renässans och barock — allt är bortsopat.
Några av den västerländska stadskulturens
viktigaste centra har försvunnit.
Det är inte att undra på att jag inte längre
kan känna mig som hemma mitt i stenhögen,
när jag nu efter trettonårig emigration för
första gången återvänder hit. Jag befinner mig
ännu under minnenas spillror. Verkligheten
har blivit till ett slagfälts kaos. Bland
spillrorna växer inte bara gräs och buskar utan
t. o. m. en ny blomma som tyskarna kallar för
"ruinblomman*’. Den växer där som vore det
den självklaraste sak i världen att en ny
livsform skall utveckla sig på det förgångnas
ruinhögar. För växterna kan sådant vara självklart,
för människorna är det inte så. Innan de börjar
något nytt, måste de övertänka det gamla; de
kommer inte förbi det avgörande som skall
bestämma deras framtid.
Detta avgörande har människorna i
Tyskland ännu inte låtit falla. Om man också levt
bara fyra veckor bland dem och deras ruiner,
så förstår man att de inte heller ännu är i ett
sådant läge att de kan fatta ett dylikt beslut.
De dagliga bekymren, ett förstört maskineri
och en ansträngande tillvaros hela tryck lämnar
inte mycken plats och energi över för att man
skall kunna fatta mer viktiga beslut. Såtillvida
har människorna ännu inte kunnat ta ett steg
i riktning mot ett nytt levnadssätt, som ens
avlägset kan liknas vid den sorgsna
"ruinblommans" livsform. Med den forna tillvaron
— sådan den ännu var innan de överlät sitt
öde åt en klick desperados — förbinder dem
bara några trådar. Men dessa trådar finns
alltså, och människorna har på inget sätt
förlorat alla förbindelser med de äldre
traditionerna. Det visar sig vid många tillfällen.
Musik- och teaterlivet, konsten, litteraturen
och vetenskapen har en rikhaltighet och
ymnighet som är förvånansvärda i betraktande av den
förhärjade omgivningen. Denna rikhaltighet
måste härledas ur ett djupt liggande behov,
som hjälper människorna att övervinna alla
hinder. De ansträngningar, som redan publiken
måste göra för att kunna njuta av de
konstnärliga prestationerna, är inte ringa. Människorna
måste mestadels stå timmar i kö för att få
biljetter, och sedan sitter de liksom under den
senaste vintern för det mesta i ytterkläderna
i ouppvärmda lokaler. Trots detta är det i
allmänhet utsålt till föreställningarna.
Intendenten vid operan i Frankfurt berättade för mig,
att alla operaföreställningarna på senare tid
varit besökta till sista plats.
Det är inte svårt att förstå orsakerna härtill.
De tyska städerna är att likna vid halvdöda,
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
