Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
dem. Där finns en thriller som haremsdramat
"Bajazet", med sin välknutna blodiga intrig
och sammanpressade stämning. Där finns den
tystlåtna salongstragedin "Bérénice", avbruten
av outhärdligt ljuvliga lyriska arior. Där
finns den ungdomligt brutala och bullersamma
"Andromaque", sprakande av teatereffekter,
och det raffinerade historiska dramat
"Britan-nicus", Neros hov i Tacitus’ egen version. Man
är sannerligen så långt som möjligt från den
sortens ledsamma klassicitet, som Snoilsky
hörde predika om "gruppen den och om torson
den" — den kalla museala tråkigheten.
Nyponsoppans folk har svårt att tro detta.
Vill man veta varför, kan man gå och bekanta
sig med exempelvis den av våra anmödrar som
Ehrenstrahl målade någon gång på Racines tid
och som hänger, praktfull i taft och rubiner,
i Göteborgs konstmuseum. Hon heter Beata
eller något sådant, med ett grant svenskt
adelsnamn efter, och hon ser så glad och rödkindad
och stark ut att man inte skulle tveka ett
ögonblick att anställa henne som ladugårdspiga.
Hon har just den uppnäsan, för resten. Nu går
det ju tyvärr inte att få skriva kontrakt med
henne, och man får nöja sig med att beundra
glansdagrarna i hennes gula kjol, som hon så
tydligt har det mycket obekvämt i och är
mycket stolt över, och att fundera över Beata
och hennes folk. Det var på hennes tid som
fororna gick långsamt mellan Stockholm och
Paris, och det var på hennes tid muserna, ännu
långsammare, började sjunga på svenska. Hon
blandade själv sitt språk, när hon skulle vara
elegant, med franska och tyska glosor, brokiga
som hennes hovkläder, men bildad eller lärd
var ingen på hennes tid som inte helst skrev
på Europas språk, franska eller latin. Länge,
länge, i hundrafemtio år, arbetade sedan trogna
arbetare med det svenska språket för att böja
och berika det, så att det kunde ta upp tävlan
med Virgilius, Voltaire och Pope. Det lyckades
också — men när det var för sent. När svensk
högprosa och lyrik äntligen var ett redskap
i bredd med den bästa klassiska europeiska
traditionen, då var denna tradition på väg att
avsättas, och ordet klassisk på väg att bli ett
skällsord. En ovanligt hänsynslös
generationsstrid i Sverige förvärrade saken, och resultatet
är att vår litteratur faktiskt börjar med
nyromantiken. Tegnér och Stagnelius
representerar i den allmänna diskussionen bottenskiktet,
det som vi har startat med och bygger på.
Gammalmodig betyder för oss romantisk. Det
är ett perspektiv som gör att Europas
klassiska litteratur är för oss ett främmande språk,
att vi ingen möjlighet bar att intuitivt förstå
vad Racine avsåg och vad han inte avsåg.
Den klassiska harmonin, som inte bara är en
medelproportional mellan Atterbom och
Strindberg, känner vi liksom bara av hörsägen, och
Kellgrens och Leopolds prosa, den renaste
och svenskaste som skrivits, är oss ännu ett
olyftat arv. Kerstin Anér
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
