Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
verk av originalitet till ett självporträtt, till
framtonandet av ett sådant ansikte med
mångtydigt minspel som Hesse har tecknat i
"Sid-dhartha" och i sin essay om böckernas makt.
Siwertz har måst begränsa sig till rena
con-fessiones och verkliga självbiografier. Stoffet
blir omfattande nog ändå, brett, djupt,
erfaren-hetstungt. I ett fall har antologiutgivaren ålagt
sig en i mitt tycke olycklig och ganska
svårförklarlig begränsning: i raden av pittoreska
gubbar som hoverar sig i något slags långdans
på bokomslaget upptäcker man inte ett enda
kvinnligt väsen. En drottning Kristinas
livsuppgörelse, riktad till Gud själv, en fru
Norden-flychts fängslande teckning av en spörjande
uppväxt under Thanatos’ vingar och Eros’
välde, en Victoria Benedictssons blodiga
självrannsakan (för att hålla sig bara till de
svenska) är dock intellektuella dramer som
kunde ha tillfört antologin högst fina nyanser.
Som det nu är har det råkat bli halva världens
självporträtt i stället för hela.
Omväxlande och lärorik är annars denna
samling, som nog är den finaste i serien
hittills. Röster hör man, "skilda, mycket skilda":
blida, trotsiga, skeptiska, trosvissa,
världsförnekande, livsbetagna, omedelbara och
återhållsamma röster. Det är Sokrates inför döden,
Benvenuto Cellini i smedjan, omvärvd av
eldgnistor, Goethe som böjer sig ned från
hästryggen och räcker Friederike handen, den
makalöse Hans Christian som brister i gråt på
teatern men naturligtvis finner medlidsamma
madamer bredvid sig som bjuder honom
smörgåsar med pressylta på till tröst, det är
bröderna Goncourts sällsamma tvillingsuck ur
tvillinghjärtat och — som slutvinjett — flygaren
Hillary, den förbrände, på den smala
sandreveln mellan död och liv. Roligast att leva
måste det ha varit på somliga platser under
somliga tider av 1800-talet. "Min erfarenhet
av livet har alltså varit mycket ljuv", skriver
Renan sammanfattande i sin bleka, milda
teckning av en abstrakt levnad, "och jag tror icke,
att det på denna planet har funnits många,
som ha varit lyckligare än jag." Och en sådan
fyllighet och arom tror man inte att livet ska
kunna få mer som det hade för Goethe och
H. C. Andersen. Vår egen tid och forntiden
verkar hårdare, armodsfullare; de räcker
varandra handen på något vis. Rätt kusligt är det
att läsa H. G. Wells’ beskrivning av sin hjärna
och sitt psyke. Besatt av den utopiska
illusionen att han håller på att skapa en bättre
värld, en oerhört bra värld, åt framtidens
människor, jäktar han sig till döds och drömmer
om "ett idealiskt ställe" att vila ut på, medan
mekaniken smyger sig in i blod och nervbanor:
"det är som om alla mitt livs färger finge ett
inslag av vitt", skriver han skarpsynt.
Märkvärdig är också Papinis skildring av sin
ödsliga barndom och sitt abstrusa kunskapsbegär:
en varelse som berövats kärlekens solsken
redan från början, en på samma gång
dvärg-förkrympt och jätteförstorad ande, en
"människa för vilken Gud aldrig har funnits till".
Men å andra sidan. Ingen kan vara mer fri
från mekanisering än den möderne Valéry.
Fast det är inkilat i en antologi och fast det
är översättning kan man inte läsa hans "Möte
med Mallarmé" utan att laddas med kyligt
klar, gudomlig entusiasm — underbara sidor
i sanning!
Siwertz har inlett antologin med en spirituell
och synpunktsrik essay som spelande belyser
det väldiga ämnet genom att kretsa omkring
hans älsklingstema, "livsmyten", d. v. s. den
vävnad av illusioner och "sanningar", varav
ett rikt jagmedvetande är uppbyggt. Här skulle
man bara vilja tillägga — och det strider ju
ingalunda mot vad essayisten har sagt — att
ibland skall man våga tro på de stora mer än
vad man brukar göra, tro på Kierkegaard när
han själv säger att han är mild, tro på
Augustinus när han säger att han var ovanligt
synd-full. Det är dock de som människor obetydliga
diktarna som väver in sig i falska myter.
De enskilda utdragen har försetts med korta,
träffande porträtt. Många av de väldiga
dokumenten är ju ganska brännande ting, såsom de
stora religiösa, en Augustinus, en Pascal, i
avgörande stunder. Man tycker sig märka att
essayisten skyggar en smula för sådana
vinddrag från djupet, vill glida över dem lite lätt.
Det är väl också bättre än att bli patetisk.
Ja, vågorna kluckar inte lika i denna
erfarenhetsocean. Vad den ena älskar hatar ofta den
andra, vad som förlamar en blir den bästa
livsluft för en annan. Alla dessa snillrika män
som stirrat ned i källan för att tyda sin egen
gåta eller sökt pressa fram livets essens på
några sidor eller dragit sig till minnes de
händelser som danat personligheten, de har
alla fåfängt undrat detsamma som en fyraårig
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
