Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
liten flicka jag hörde om och som till sina
dagars upphov riktade denna mycket
väsentliga fråga: "Pappa, varför måste jag vara?
Och varför måste jag heta Elisabet?"
Margit Abenius
Nyordnat flygfält
Rex Warner: Flygfältet. Översättning av
Gösta Olzon. Bonniers 1946.
10:—.
Rex Warner är en engelsk författare på
några och fyrtio år som har fått sin utbildning
i Oxford och är verksam som lärare. Han har
skrivit dikter och översatt Euripides men är
väl litterärt mest känd genom sina romaner,
hittills fyra stycken, om jag inte är felaktigt
underrättad. Flera av dem lär vara i en
experimentell stil. Den nu till svenska översatta
romanen "Flygfältet" är dock inte skriven i
någon stil som man kan kalla för
experimentell, åtminstone inte i ordets vanliga betydelse.
Ska man tala om stilexperiment i "Flygfältet"
så är det där fråga om ett experiment i
traditionell romanstil av gammaldags snitt,
anknytande till förvecklingsromanernas genre.
Rex Warner anses också tillhöra de engelska
romanförfattare som influerats av Kafka, om
vilken han har skrivit en essay. Man skulle
därför kunna betrakta "Flygfältet" som ett
försök att i en samtidigt fantastisk och klar
form från engelsk horisont skildra ett avsnitt
av den förvirrade nutidsvärld vars
skräckinjagande problematik ju rent allmänmänskligt
sett bildar ett slags tidsbakgrund till de
personliga och religiösa konflikterna i Kafkas
romaner.
En dov ångestfullhet fyller också
"Flygfältet" med en beklämningens spänning, men
olikheterna med Kafka är samtidigt betydande.
Dels är den fantastiska formen inte längre
drömmens utan, som sagt, intrigromanens, dels
löser spänningen upp sig i en total avspänning
av nästan komisk art, formellt helt i stil med
de gamla genomsnittsromanernas lyckliga slut.
Urladdningen är lika fullständig som de
lyckligt överståndna åskvädrens, men den stillhet
som följer på romanens reellt kusliga känslo-
stämningar och overkliga händelseförlopp är
så ostentativ, att man väl närmast får tolka den
om inte ironiskt så i varje fall som ett
medvetet försök att hålla "stilen". "Flygfältet"
påminner om en avsiktligt naivistisk tavla som
gestaltar den amoraliska hemskheten i moderna
omformnings- och likriktningsförsök i form
av ett slags akademiskt-romantiskt
historiemåleri från 1800-talets mitt.
Rex Warners följetongsstil kan emellertid
knappast kallas lyckad. Som ironi har den inte
mycken mening, och som allvarlig symbolik
arbetar den med en alltför stor barlast av rent
tråkig romanoverklighet. Det är möjligt att
även intrigromanen skulle kunna låta sig
användas symbolistiskt på ett konstnärligt
verkningsfullt sätt, men det är i varje fall
"Flygfältet" inget övertygande exempel på.
Fördenskull är romanen visst inte blottad
på intresse. Bokens diktatorstyp, "vice
flygmarskalken", är skildrad så att man —
åtminstone om man inte är alltför blaserad —
stundtals känner sig genomilad av rysningar,
och samtidigt får man ett så starkt intryck av
vice flygmarskalkens på en fanatisk energi
grundade "överlägsenhet" och hänsynslöst
målmedvetna strävan mot ett "övermänskligt"
mål, att man gott kan förstå den
oemotståndliga dragning han utövar på många, särskilt
unga människor. På sitt sätt en styv
människoskildring, inte utan en ganska laddad
atmosfär omkring sig.
Suggestiv är också framställningen av hur
lätt det — i alla fall till en tid — kan gå att
förvandla färgen på människornas uppfattning
från levande rött till abstrakt svart eller vitt.
Kanske allra intressantast är likväl i mitt tycke
författarens erotiska förvandlingspantomimer.
Till någon riktig klarhet beträffande det
erotiska problemet har han väl inte kommit, men
på ett verkligt bestickande och i bästa mening
spirituellt sätt har Rex Warner fått fram både
tomheten och effektiviteten i den rationella
erotik vars fundamentala maximer är att aldrig
låta sig bli engagerad, om man vill ha
framgång, och att aldrig besväras av några hänsyn
till motparten, om man vill få ut en
hundraprocentig njutning. Hur den verkliga kärlek
ser ut, som författaren är på jakt efter, har
han mindre övertygande förmått skildra.
Knut Jaensson
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
