Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Engelskt 40-tal
William Sansom : Tre. Översättning av Mårten
Edlund. Bonniers 1947. 7: 25.
Utom hjälm och brandlina föreställer sig
en lekman att till brandsoldatens utrustning
hör en förmåga att vara på en gång blixtsnabb
och stadig, djärv men samtidigt kallt
beräknande, lugn men spänt inriktad på ett
plötsligt avbrott. Den engelske "40-talisten" William
Sansom, som tjänstgjorde i Londons brandkår
under blitzen och vars novellsamling "Tre" nu
utkommit i Panacheserien, har också som
författare denna förbryllande blandning av
motsatta egenskaper: han är kylig som iakttagare
men het som polemiker; den robusta balans
med vilken han ser världsförloppet utspelas
från sin utsiktspost på den framrusande
brandbilen är bara baksidan av en delvis romantisk
längtan att hoppa av och själv, på något ännu
okänt sätt, ingripa; den speciella exakthetens
vällust varmed han beskriver brandstationens,
kaféets och bangårdens olika metaller och
lukter av olja, spilld konjak och koldamm
hindrar inte att han hela tiden står högst ett
steg till vänster om drömmen. Det är sällsamt
att konfronteras med Kafka-inflytandet hos
denna seniga talang. Det blir mycket riktigt en
Kafka i gummistövlar och rökmask som med
stadiga tag om stegpinnarna planmässigt
företar klättringen ner i det undermedvetna.
Sansoms svaghet som diktare i den
symbolistiska genren är just denna
målmedvetenhet och brist på tvekan som inte tillåter honom
att lämna en enda hemlig dörr oöppnad.
Drömmen väljer ju drömmaren och inte tvärtom,
men i den mest påtagligt Kafka-inspirerade
novellen, "De inbjudna", där sanningssökaren
överlämnas åt det omöjliga valet inspärrad på
ett lokomotiv som snurrar runt på en ohejdbar
vändskiva, fördärvas illusionen av overklighet
av det i och för sig imponerande kraftuppbåd
med vilket författaren väljer ut, griper tag i
och håller fast sin dröm. Bangården med sin
smuts och sitt sot, sina grymt tjutande
expresståg och till synes meningslöst kringirrande
växellok är ju en osökt symbol för både
meningslösheten och den dolda meningen i
världsbilden, och drömmen om tåget är
kanske nutidsmänniskans vanligaste sätt att
uppleva såväl flykten som återkomsten. Men San-
som kränker drömmens och därmed
symbolvärldens lagar när han befolkar denna
drömvärld inom verkligheten med en speciell sorts
människor som har mindre med bangården att
göra än med drömmen om den. Det hela blir
för påtagligt för att vara dröm men för
medvetet overkligt för att ge illusion av vaket liv.
I samlingens mästerstycke, "En städerska
berättar", är svagheterna i största utsträckning
eliminerade. Författaren leker skickligt med
två parallella motiv, ett symboliskt och ett
realistiskt tema. Den tänkande städerskan som
kryper omkring på golvet i det franska
småstadskaféet är ingen annan än världsstäderskan
(alias den hemlöse diktaren) som slits mellan
sitt förakt för det som utspelas ovanför hennes
huvud och driften att lämna det meningslösa
golvet och ingripa med en handling i
handlingens värld. Hon är trött på att vara gud
bara på sitt golv, men ömkligheten i det
vardagsdrama som just utspelas i kafélokalen
lockar inte till engagemang. Skildringen av
detta småstadsdrama är genomförd med en
njutningsfull psykologisk intimitet där de
otåliga, rädda, glada eller brutala fötterna
under kaféborden får uttrycka de dolda
drifterna i de ansade borgarsjälarna. Denna för
den ensamme samtidigt frånstötande och
tilldragande värld får sina skarpa konturer inte
minst genom Sansoms speciella talang att med
läcker realism beskriva de attiraljer som
nutidsmänniskan älskar att omges av: massivt
järn, blänkande mässing, nytvaget trä, vitt
kakel och glimmande flaskor. Samma talang
skänker en säregen lyskraft åt den tredje
novellen, som närmast är ett litet reportage
från en brandkårsutryckning.
Närvaron av sociala spänningar är
omisskännlig i Sansoms symbolism. "En städerska
berättar" är bland annat också en social satir
över en stagnerad borgarklass. I "De
inbjudna", där en hyresgäst från det förnäma
hus som vänder mattslipade rutor åt bangården
frivilligt uppsöker bangårdens "oinbjudna"
och naturligtvis sedan slits sönder av sitt tvivel
och sitt dåliga samvete, erinras man om den
rike ynglingen i Priestleys "Tre män i nya
kostymer", som stöter på ett sådant mjukt men
envetet motstånd från sin privilegierade klass
när han försöker tillämpa sina lärdomar i
demokrati, inhämtade vid fronterna, hemma
i fredens England. Konfrontationen med en
6 BLM 1947 II
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
